Det handlar om perspektiv

Allt är väl relativt tänker jag, vilken position ser jag min omvärld ur. Det finns vissa konstanter som är svårare att bortse ifrån men många saker kan man välja att se på olika sätt. Sjukdomar och andra fruktansvärda saker kan man inte tänka sig förbi såklart, men det är inte det jag menar.

Menar inte att man ska tänka sig förbi saker heller. Men vissa saker är inte problem om man inte betraktar det som det. Ibland kan det bara vara att man behöver gå lite längre bort och se saker och ting på håll. Tyst betrakta, ge sig själv ett annat perspektiv, kanske har man stått för nära tidigare.

Viktigt att förflytta tanken, kunna se saker i en annan kontext. Hur sitter saker och ting ihop? Vad är min del i det hela, ibland är det svårt att se det själv, ibland är det svårt att se kedjan.

Man kan inte beskylla molnen för att skymma solen, för det hör ju liksom ihop. Solen är ju en aspekt av molnen för utan dess värme så skulle de inte finnas moln.

20140531_153545 (1)

Så det handlar alltså om perspektiv, befinna sig på en plats där man kan försöka få ett grepp på helheten. Men det går inte alltid att tänka så, det finns saker man inte behöver begripa, ibland behöver man bara promenera lite i solen och strunta i att det finns moln ibland, för det går att sjunga i regnet också.

 

Tankar av renaste guld

Kapitel XCIX
”heart of gold”

I hundra dagar har det bloggats under #blogg100, en massa människor har runt om i Sverige gett sin bild av det som upptar deras tankar. Första mars var dag ett, väldigt mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Vissa ögonblick jag aldrig kommer att glömma, vissa som jag redan har glömt. Det är det som är livet på något sätt tänker jag, de där händelserna som binds samman kemiskt i min hjärna. Gör att jag minns och samtidigt påverkar den jag är. Stunder av sorg och smärta men även de stunder av guld i mitt hjärta och hjärna. 

”Vem vill inte ge den man älskar, tankar av renaste guld” textraden är en av de finaste jag vet, från en sång som alltid har berört mig och nästan mer nu vartefter jag blir äldre och har egna barn. Texten handlar om att vilja skydda den man älskar, bygga upp en värld där inget ont finns. En mor som skyddar sitt barn ”från fulheten där utanför” i en kökssoffa under början av nittonhundratalet.

Men sedan tänker jag, livet fungerar inte så. Det är just det fina i all fulhet som på något sätt gör att man ser livet. Platser, personer, ögonblick, insikter, möten och händelser som präglar mig och vad jag tycker om. Det är det fina i livet. Att hålla någon nära sitt bröst så att de inte ser eller hör något är inte att ge tankar av renaste guld. Tanken må vara god, men den handlingen ger inte ett fullt liv.

Jag vill inte ha tankar av renaste guld, vill inte att mina barn ska ha det heller. Jag vill att de ska se människan i dess sorg och dess glädje, jag vill att de ska se livet.

 

Nästan som knark

Kapitel LCVII
”it´s evolving”

Maslow

Såg den här för en tid sedan, det är en modifierad Maslows behovstrappa eller behovspyramid kanske man ska kalla den i den här illustrationen. Våra grundläggande mänskliga behov som enligt teorin gör att vi kan klättra uppåt. Att stå utan exempelvis boende är psykiskt pressande och man kan inte tänka på något annat.

På översta steget finns det egna behovet av självförverkligande. Maslows trappa känns ibland som ganska fragil, lite som att stegen brister om man sätter ner foten för hårt. Är det marmor eller frigolit som ska bära?

Maslow hade inte internet i sina tankar och ”tillägget” är givetvis gjort med en portion humor. Men mina barn har varit utan internet under några dagar, tror inte att det har hänt tidigare i deras liv. Det blir tydligt hur mycket av deras interaktion med sina intressen som är beroende av det. Har exempelvis inte gått att använda Facetime (typ Skype) med kusinerna eller kolla på Netflix och YouTube. De har ju givetvis överlevt och fått mat och sådant som är på högre steg. Men det är mycket i ens liv som påverkas om det inte finns internet.

Vi satt fast på tunnelbanan idag varpå ett av mina barn snudd på vrålar ”vi kommer att få sitta här i femtio år”, ”men åhh, vad länge” utbrister jag och börjar fundera på hur internet kommer att användas om femtio år. Det var väldigt svårt att komma på då det inte var en tidsmaskin vi satt i utan en stillastående tunnelbanevagn. Men frågan är om Maslows trappa har fått ett nytt steg i hårdaste marmor om femtio år, ett grundläggande behov för att kunna vara tillfreds med livet, återkommer 2064… från min flygande bil…

Spegel spegel

Kapitel XCV
”Melloc!”

För ungefär fyra år sedan började jag att bygga denna miljö där tanken var att använda rummet kopplat till digital teknik och hur tekniken kan förändra ett rum. I princip så blir det en gigantisk spegel där man kan variera hur väggen speglar rummet.

webbkamera

En snabb skiss för att kunna få flera barn att samtidigt kunna interagera med en webbkamera.

Skissen innehåller:

Dator, valfri
Webbkamera, valfri
Projektor, valfri
USB-förlängningskabel, valfri (men lång)

I just detta fallet så är projektorn placerad nära datorn för att sladden inte ska behöva vara så lång där emellan. Den lite längre streckade linjen är USB-kabeln som är ansluten till webbkameran.

Webbkameran sitter på väggen och är riktad in mot rummet

Projektorn skickar bilden så den hamnar på väggen under webbkameran

På datorn så används hemsidan www.webcamtoy.com eller appen i webbläsaren Chrome, fördelen med Chrome är att den kan då användas i offlineläge.

 

 

Storleken har ingen betydelse

Kapitel XCIV
”ohh, there on the inside”

1400653546345

För den som inte känner igen den större svarta gestalten så är det alltså ett minneskort, kallat diskett, som tack och lov har förändrats med tiden. Kommer ihåg när jag fick det glamorösa uppdraget att installera Windows (borde vara 95) på diskett, det var över sjuttio stycken.

Men denna diskett hade även den en större förälder, på 5,25″ (vilken även den hade en större förälder på 8″)

På bilden går vi från 360 KB till 128GB

128GB=128000MB=128000000KB

Barnet rymmer alltså sin förälder 355555.555556 gånger

Minnenas allé

Kapitel XCIII
”do you smell that?”

Möter en man som röker pipa, när jag passerat honom så hamnar jag i dofterna som ligger kvar i luften. En millisekund senare är jag i farbror Gustav och tant Anna-Märtas kök och äter kardemummaskorpor, gissar att jag är ungefär åtta år.

Springer längs vattnet, fötterna mot gruset hörs över musiken i hörlurarna, tjäran och en mås som skriker gör att jag förflyttar mig till Höga Kusten, mina kusiners stuga och vi ska lägga ut nät.

Smörjer in knät med tigerbalsam och hamnar helt plötsligt i omklädningsrummet när jag tränade crossfit, passet efter var ett thaiboxningspass och doften av liniment låg som en dimma i luften.

 

Allt är minnen som triggas av ljud och dofter. Hör ofta barnen på jobbet börja berätta saker baserat på minnen som triggas av yttre intryck. De väver in saker de ser, hör och känner runt omkring sig i sina berättelser.

 

 

 

Grännagossen!

Kapitel XCII
”be mindful of your surroundings”

Spiderpolka

Inget brottsligt har skett, bara Stockholm indränkt i svett

Gick på promenad genom staden idag för att ta mig till dess mitt, eller i alla fall där man brukar säga att dess mitt är. Mötte en hel mängd med människor som sprang ivrigt påhejade av andra längs deras väg. Jag applåderade när en speaker sa att Stig sprang sitt trettiotredje lopp och hade som bäst gjort det på 3.01, det lät som en väldigt bra tid och antalet lopp han har gjort imponerade på mig. När han gjorde det första var jag fyra år. Undrar om han stör sig på att han inte har tagit sig under 3.00, men jag tror att Stig är nöjd ändå, det känns som om han har förlikat sig med tanken att snudda vid en gräns som egentligen inte betyder så mycket. Tidens relevans säger inte direkt något om hans bedrifter, den säger inget om omständigheterna som rådde under det loppet (Stig heter egentligen något annat, då jag inte minns vad han hette, men han såg glad ut och känns lite som en Stig)

Vid Slottet, fick för övrigt frågan av min dotter igår vad Slottet heter, heter det något annat än Slottet? Tre Kronor brann ner och när man sedan skulle ha ett nytt namn så stannade man vid den här diskussionen.

– Öhh, var ligger det?
– I Stockholm
– Stockholms Slott?
– Taget!

Väl vid Slottet såg jag två personer komma springande i fodrade tigerkostymer med svetten rinnande, en stund senare sprang en mycket trött banan förbi. Bananen började ta några stapplande steg då en annan löpare ropade ”Hejja bananen!” Lite som en surrealistisk kavalkad.

Närmare centrum var det avspärrat lite överallt. Trevligt när man promenerar, tankar på en bilfri innerstad dyker upp.

”The city needs a car like a fish needs a bicycle” – Dean Kamen

Leker med tanken av en fisk på en cykel och det är precis då jag ser avspärrningsbanden på Hamngatan, lite som att Spiderman har varit i Gränna och sedan dök upp i Stockholm. Polkagrisrandigt fångstnät omgärdat av poliser, en svensk variant på en superhjälte, Grännagossen!

Inser att superhjältar är väldig beroende av yttre omständigheter. I Spidermans fall så skulle det vara mycket jobbigare för honom att ta sig fram om han exempelvis skulle vara verksam i en småstad, han behöver höghus för att svinga sig fram och bekämpa brott. Superhjältar brukar förvisso vara driftiga människor som hittar lösningar och tar sig fram på andra sätt. Anpassar sig själva efter förutsättningarna och försöker lösa problem, som exempelvis Batman när han använder omgivningen till sin fördel.

Liknelsen mellan pedagoger och superhjältar dyker upp, men vad skulle det vara som vi bekämpar? Hoppas verkligen inte att det är barnen eller föräldrarna som är motståndet. Systemet? Vad skulle det vara specifikt i så fall? Tiden? Bekämpar vi något som pågår utom vår kontroll. Som Stig förlikar jag mig med tanken att den är vad den är och finns där bortom mig.

På tunnelbaneperrongen ser jag en man som skulle passa jättebra som superskurk, han har attributen, väderbitet ansikte, näsan ser ut att blivit bruten någon gång, mörkt hår i en hög page, tatuering av ett kors som sticker upp ur skjortkragen, men hans blick ser väldigt sympatisk ut. Vill nästan gå fram till honom och ta en bild. Den skulle se fantastisk ut i svartvitt, jag har redan börjat att tänka mig honom som en skurk som man får sympati för, känner att det är lätt att förstå hans motiv. Men jag väljer att låta bli, filtrerar min verklighet istället.