En timme kub

zDOzWFMFFlpfCCjhatcwQM45m62CYSpcm9_AlWtU6zg

Det finns kuber lite överallt, en ganska vanlig geometrisk figur. Som en sammanslagning av sex stycken ramar kan vi betrakta en tredimensionell tavla. Basen av ramarna, alltså den som vilar mot marken är lite svår att se nerifrån men genom de andra ramarna är det fullt möjligt att beskåda basen.

Fotografen David Liittschwager använde en kub i olika miljöer för att belysa den mångfald av liv som passerar genom under en timme, om platsen inte är strikt kontrollerad och övervakad av människor var det ett enormt variationsrikt liv som passerade. Besprutad och nedbruten för att enbart lämpa sig till en sak, i hans fall ett majsfält var det endast sex olika tecken på liv, varav en var just majs. Savann, korallrev och regnskog bjöd på ett enorm biologisk mångfald.

Jag tycker det skulle vara väldigt intressant att se vilket liv och rörelser som passerar genom en kub under en timme på de förskolor som har byggt upp dessa. Dokumentera gärna en timme kub och dela med er av era upptäckter, är det ett majsfält eller en djungel?

#entimmekub

Lucka 9

Hittade en bok på second hand, den handlar om hur något blir till något annat. Hur skräp har omvandlats till konst under snart hundra år. Rättare sagt 101 år för det första exemplet i boken är från 1913.

Så när händer det då? När blir det konst, när blir Något = Något annat

Boken tar upp en mängd olika konstnärer som har uttryckt sig om denna transformation. När ett material som ser ut som skräp förvandlas till något nytt.

Självklart finns Picasso med i boken, en av naivisterna, och det finns en liten berättelse om när han såg ett rostigt cykelstyre och en sadel bredvid varandra och han bara visste att det hörde ihop och att de skulle bli en tjur. Han sätter samman de två tingen så de bildar en tjur och han lägger sedan verket utomhus i hopp om att någon ska ta isär det och göra om det till en cykel. För honom skulle transformationen då bli komplett.

Saker och tings transformation, förflyttandet av Något = Något annat ser vi hela tiden i barngrupper. Material byter plats, innehåll och skepnad. Men betyder det att alla barn är konstnärer och gestaltar något ständigt? Nä, men det betyder att de utrycker saker som det ser det. Vissa ser en tjur, vissa ser en cykel och några ser något helt annat. Förmågan att förvandla något i stunden och komma överens med andra om förvandlingen är otroligt intressant att titta på och jag har skrivit om det förut.

Det finns som sagt en massa konstnärer i boken men jag väljer Picasso för han står som en garant för konst och alla känner till honom. Så jag avslutar med ett citat av honom, som förvisso säger att alla barn är konstnärer och vem är jag att inte hålla med Picasso.

 

Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once we grow up.

(Varje barn är en konstnär. Problemet är hur man förblir en konstnär när man växer upp)

Pablo Picasso

Vad är #Stafettjulkalendern? Martina förklarar

Vad har du i händerna?

Det är inte så ofta som vi har en diskussion om farorna med stillasittande barn som tecknar, har pärlplattor eller knådar lera. Ni vet det med att de inte rör sig, ohälsan i att ha en dålig kroppsställning när man sitter på golvet och bygger lego. Det skulle låta väldigt märkligt om vi skulle diskutera på det sättet.

Minnesanteckningar

Kan inte minnas att jag någonsin har hört den debatten, jag undrar varför. Varför hör jag den debatten om teknik nu och då?

Jag tror att en stor del är att vi fortfarande inte riktigt vet vad och hur vi ska göra, framförallt med surfplattor i förskolan.

Det är ett relativt nytt verktyg som vi håller på att bekanta oss med runt om i Sverige och världen. Det är en förhållandevis jämbördig relation mellan barn och pedagog men med en väldig stor skillnad, den ena parten ska ansvara för innehållet. Så frågan är inte egentligen vad har du i händerna? Surfplatta, lärplatta, läsplatta, iPad, Android, Windows, Kindle eller vad man nu faktiskt håller i händerna är inte relevant, frågan är vad gör dina händer? Vad tillåts du att få skapa och undersöka?

Tekniken är inte en konkurrent utan ett komplement

Men då krävs att vi har en diskussion om innehållet eller att några får mandat att bestämma och se över vad händerna ska få göra.

Min förhoppning är bara att man tar ett avstamp i möjligheter och låta kreativiteten ta plats. Barnen är redan där, men det är inte de som bestämmer innehållet. Tycker givetvis att de ska få vara med att påverka, få göra sin röst hörd, men precis som med alla andra material och verktyg i förskolan ligger inte frågan om innehållet hos dem. Tänk bara på att det inte är en jättestor kamera ni bär runt på, det är ett verktyg för att få experimentera, berätta och undersöka. Om det ges den möjligheten…

 

 

När man söker horisonten

Sunrise

Det kan te sig väldigt problematiskt om man hela tiden blickar ut mot horisonten för att upptäcka nya världsdelar eller se sådant som ingen någonsin skådat förut. Teknologiska landvinningar har under mycket lång tid möjliggjort förflyttningar av perspektiv. Tagit oss till platser som vi människor aldrig har varit förut, högt upp i berg, långt ut på istäcken, i öknar och andra platser runt om i världen. Ibland har vi som människor hittat varandra en gång till, det har oftast slutat illa för den som blev upptäckt. Eller snarare sedd av någon annan, alla kontinenter som upptäcktes på senare tid hade människor och djur redan hittat, de använde bara andra transportmedel (och mycket lång tid).

Vad är det vi upptäcker idag? Vilka delar av världen är det som vi inte har sett? Som individ är det nog ganska mycket som inte är sett, snarare handlar det kanske att nu se sig själv och hitta tillbaka till en större gemenskap.

Vi använder fortfarande teknologiska landvinningar för att färdas, men nu behöver man inte resa sig ur soffan för att samtala med någon i Toronto, Umeå, Sydney eller någon annan plats på jorden. För att färdas handlar om att möta och mötas med det och de andra.

Så frågan är om vi i vår iver att se det som aldrig har skådats missar att se det vi borde se, möten på vägen. Det är inte tekniken som är det intressantaste att titta på, det är mötet som det möjliggör.

Att längta

Och då sa Fy:
– Jag längtar lite efter någonting
– Vad längtar du efter då? sa Jaffar. För jag längtar lite jag också.

Fy och Jaffar lever i Beppe Wolgers värld, de vet inte vad de längtar efter så de kliver upp i natten och undersöker vad de längtar efter. De hamnar på ett piano och klättrar omkring bland tangenterna och inne i pianokroppen, tydligen är Fy och Jaffar ganska små. Att de sover i var sin toffla är första ledtråden.

Tänker att det är vad lek handlar om. Ledtrådar och överenskommelser. Är vi överens om världen så kan vi utforska den tillsammans, Beppe berättar och jag lyssnar i det här fallet. I mitt huvud ser jag leken mellan Fy och Jaffar. Lyssnar på vad de säger till varandra i berättelsen. Kan inte påverka vad som händer, för det spelades in 1969, men jag är överens om världen.

Vet inte hur många gånger man har stått i en barngrupp och lyssnat på barn som längtar efter något. Tittat på när de hittar vägen, begrundar ledtrådarna. Inte alltid överens

Ibland vet man inte riktigt vad man längtar efter, men

”ibland blir det en liten melodi”

Den ohörda kunskapen

För länge länge sedan, det är så det börjar, i en dåtid långt långt borta. Men det har varit en del av förskolans värld under många år. Både den jag arbetar på och många andra runt om i Sverige och världen. Berättelsen kretsar kring ett fåtal karaktärer och deras relationer till varandra. Det är en familj som är själva utgångspunkten i all handling som spänner över två generationer. Ett klassiskt tematiskt upplägg, någonting måste stoppas, en ondska. Vi har sett berättelsen genom mänsklighetens historia, från Gilgamesheposet och framåt. Vad är gott och ont?

Hade karaktärerna hetat Jago, Prospero eller Mercutio så kanske man skulle kunna ha en utgångspunkt i ett delvis fiktivt Italien och diskuterat vänskap, svärdsfäktning och renässansen.
Men det hade krävt att man hade läst Shakespeare.

Om det hade handlat om Polyfemos, Kalypso och Penelope skulle båtar sannolikt figurera i någon form. Dessutom en massa olika vidunder och även här vänskap samt svärdsfäktning.
Men det hade krävt att man hade läst Homeros.

Karaktärer som Fagin, Murdstone och Trotter hade fått oss att förflytta oss till gaslyktors sken, pratat om barns utsatthet och vad vänskap är, inte så mycket fäktning dock.
Men det hade krävt att man hade läst Dickens.

Jag tror att det i viss mån är lite avskräckande att sätta sig med Homeros, Shakespeare och Dickens. Det är väldigt tjocka böcker som samlar deras berättelser och man skulle utan tvekan kunna ha en väldigt intressant koppling till Bechdeltestet. Men vad som är gemensamt för dessa berättare (förutom att de är män) är att de anses vara klassiker.

Så vart vill jag komma med det här? Om karaktärerna istället heter Calrissian, Palpatine och Hutt betraktar vi dem annorlunda då? Om transportmedlet är gjort av metall? Om det involverar fäktning? Om det handlar om vänskap? Om gott och ont? Förändrar det något?
Ja det gör det, för det kräver att vi sätter oss och tittar på Star Wars.

Det finns ett berättande som engagerar många barn, levnadsöden som berör och konflikter som inte är enkla. Massor av förskolor rymmer en mängd barn som funderar i etiska termer och besitter en oerhörd kunskap. Men många gånger är det en ohörd kunskap för man lyssnar inte på barnen.

 

 

Se dig omkring

Det står en lönn på gårdenEken
Den fäller sina löv

Men det är som om ingen ser det, löven ligger bara där
Ingen som tittar, ingen som ser det som finns överallt

Krattar ihop löven till en hög, behöver inte säga något
Alla ser löven, barnen hoppar i dem och tjuter av skratt

Kunskapens träd som fäller sina löv
Kom ihåg att titta efter löven

De ligger där, överallt

 

Är det inte lite tidigt?

Sitter i taxin på väg från en föreläsning, chauffören frågar mig vad jag har föreläst om. Jag svarar som jag brukar, ”det handlar om digital teknik, människor och miljö, hur allting kan hänga samman i förskolan”

Han undrar om det inte är lite tidigt att barnen ska börja med digital teknik redan i förskolan (dagis) och är det inte mycket kvinnor inom förskolan (dagis).

Jag förstår inte riktigt vad han menar men säger att det är ungefär 98 procent kvinnor inom förskolan och att jag tycker att barnen har en rättighet att få hamna i en relation till teknik, likväl med allt annat de får arbeta med inom förskolan. (exempelvis rita, lera, dansa, sjunga, fundera, undersöka, vatten, konflikter och allt annat som händer)

”Hinner de sätta sig in i allt som händer inom teknik? Jag menar, de brukar ju inte ha så mycket tid?”

För en sekund undrar jag om han menar barnen eller kvinnorna. Inser att han menar kvinnorna. Jag förklarar att det är väl som vilket område som helst, är man intresserad så hittar man tid. Får uppfattningen att det inte är yrket som gör att man har lite tid, utan på grund av att det mest är kvinnor inom förskola. Gör en avvägning om jag ska ge mig in i diskussionen om könsstereotyper och känner samtidigt att jag gör en generalisering av manliga taxichaufförer.

Börjar berätta om en vän (lägger emfas HON) som håller på att arbeta för att digitalisering och framförallt att kod ska genomsyra skola och ges en ökad förståelse. Att vi måste börja förändra hur vi tänker kring teknik, samhället i stort och skolan (och förskolan) är en del av det.

Så nä, jag tycker inte att det är för tidigt att börja med den digitala världen i förskolan. Inte heller världen, den har ju faktiskt redan börjat i förskolan och det finns mer normer än teknik som måste brytas och ges värde.

 

Vissa dagar

På tisdag är det en sådan dag, en viss dag, som kommer att ge förändringar. Hur det blir vet jag inte, bara att det blir annorlunda. Vad ska jag göra under hösten? De flesta dagar dyker upp och försvinner utan att man riktigt vet vad som hände den dagen, tisdag är inte en sådan dag, tisdag är en dag av möten för förändring. Men förväntan över dagar som man vet är lite annorlunda kan ställa till det också.

Men jag vet att tisdag är annorlunda, på vilket sätt vet jag inte, så varför fundera. Tids nog kommer tisdag och kommer att ta sig vidare till onsdag.

Onsdag, det är en annan dag. Annorlunda på sitt sätt…

Då blir han ju människa!

De finns där, utanför tunnelbanan och affärer. Sittandes, liggandes och ståendes. Det smärtar att det ska behöva vara så här, retoriken från vissa håll säger att det ska förbjudas. Förbjudas att be om hjälp. Det smärtar att man kan tänka så.

Men de som inte ber om vår hjälp, de som inte står där och uttryckligen säger ”Hjälp mig” hur bemöter vi dem. Igår åt jag lunch på McDonalds vid Medborgarplatsen och medan jag väntade på min mat så ställer sig en man bredvid mig, aningens berusad och har en lång konversation med hon som står i kassan. Bestämmer mig för att lyssna på orden och inte hur de sägs.

Vad som sägs är ett ganska roligt samtal, två personer som skojar med varandra. Tycker om att båda pratar med en människa.

När jag bodde i Göteborg och jobbade i en butik så rökte jag. Butiken som jag arbetade i låg i Nordstan (Femmanhuset för att vara exakt) och när jag hade raster stod jag vid den entré där samhällets utslagna ofta var förpassade. För de visste att vakterna i Nordstan inte hade några befogenheter utanför dess dörrar för där var det polisen som ansvarade.

Detta gjorde att jag ganska frekvent fick möjlighet att prata med de som stod där. Många gånger fruktansvärda levnadsöden och jag har undrat om jag skulle kunna stå där om vi delat samma smärtor.

Fick en gång en kram av en man som tack för att jag lyssnade på honom, det gav mig mer än vad cigaretten gjorde.