Via Dolorosa

Kapitel LVIII
”listen now!”

Ödmjukhet är ett ganska komplicerat begrepp, det är för mig bland annat att lyssna in och ta del av andras erfarenheter. Inte förhäva sig själv på bekostnad av andra. Att vara ödmjuk inför livet kan få en att förvänta sig något dåligt runt hörnet, man ska inte hålla det så högt för det är ett bräckligt liv vi lever. Ödmjukhet kan även få en att förringa sig själv, hålla sig tillbaka.

Vet inte om det egentligen är ödmjukhet men vi brukar ikläda det med jante istället.
Att komma med ett ödmjukt förslag kan vara livsfarligt, för risken är att man har underliggande motiv är ganska vanligt.

För en tid sedan myntade jag ett ord, skenmjuk, en korsning av skenhelig och ödmjuk. Har träffat sådana människor utan att jag hade ett ord för det, men nu har jag ett, kan jag ödmjukt säga. Jag tror att man kan vara ödmjuk och samtidigt kliva fram, räcka upp handen och säga:

”Jag kan göra det!”

För ödmjukhet är inte samma sak som undergiven eller underkastad. För mig är ödmjukhet att veta vem man är, att man inte behöver hävda sig gentemot andra. Att man inte har något att bevisa och inte heller någon anledning att förtrycka andra. Ödmjukhet är på ett sätt även ålder, min egen i det här fallet. Den arrogante tonåringen jag fordom var ger mig en insikt om den idioti det innebär att vara tvärsäker på allt. Det finns inga absoluta begrepp, allt är i relation till andra. Jag är inte mitt livs mening.

“One of the painful things about our time is that those who feel certainty are stupid, and those with any imagination and understanding are filled with doubt and indecision.”

― Bertrand Russell

Tvivlen, obeslutsamheten gör på något sätt att man inte vågar pröva tanken. Att man håller tillbaka orden, innan man ens har testat dess bärkraft. För jag tänker att det är precis det som gör att idéer kommer någonstans, att man prövar dem. Hur ska man kunna komma på alla infallsvinklar, alla möjliga problem innan man går på vägen, det går ju inte, för de kommer ju på vägen. Men den väg man redan vet hur den ser ut i sitt inre, vart problemen är och vilka hinder man har framför sig. Den vägen ter sig lite trist att ta, i alla fall själv. För med andra ögon med på vägen upptäcker man andra saker, vissa problem kanske har elementära lösningar eller så går man bara förbi dem och man har glömt bort att det var problem, för då var det ju inga problem. Möjligen tar man en annan stig än vad som var tänkt också.

Via DolorosaFör handlar det inte om det egentligen, att våga pröva livet. Men med ödmjukheten som ledsagare på färden, men det är ett kors jag försöker bära, Via Dolorosa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *