När man söker horisonten

Sunrise

Det kan te sig väldigt problematiskt om man hela tiden blickar ut mot horisonten för att upptäcka nya världsdelar eller se sådant som ingen någonsin skådat förut. Teknologiska landvinningar har under mycket lång tid möjliggjort förflyttningar av perspektiv. Tagit oss till platser som vi människor aldrig har varit förut, högt upp i berg, långt ut på istäcken, i öknar och andra platser runt om i världen. Ibland har vi som människor hittat varandra en gång till, det har oftast slutat illa för den som blev upptäckt. Eller snarare sedd av någon annan, alla kontinenter som upptäcktes på senare tid hade människor och djur redan hittat, de använde bara andra transportmedel (och mycket lång tid).

Vad är det vi upptäcker idag? Vilka delar av världen är det som vi inte har sett? Som individ är det nog ganska mycket som inte är sett, snarare handlar det kanske att nu se sig själv och hitta tillbaka till en större gemenskap.

Vi använder fortfarande teknologiska landvinningar för att färdas, men nu behöver man inte resa sig ur soffan för att samtala med någon i Toronto, Umeå, Sydney eller någon annan plats på jorden. För att färdas handlar om att möta och mötas med det och de andra.

Så frågan är om vi i vår iver att se det som aldrig har skådats missar att se det vi borde se, möten på vägen. Det är inte tekniken som är det intressantaste att titta på, det är mötet som det möjliggör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *