Då blir han ju människa!

De finns där, utanför tunnelbanan och affärer. Sittandes, liggandes och ståendes. Det smärtar att det ska behöva vara så här, retoriken från vissa håll säger att det ska förbjudas. Förbjudas att be om hjälp. Det smärtar att man kan tänka så.

Men de som inte ber om vår hjälp, de som inte står där och uttryckligen säger ”Hjälp mig” hur bemöter vi dem. Igår åt jag lunch på McDonalds vid Medborgarplatsen och medan jag väntade på min mat så ställer sig en man bredvid mig, aningens berusad och har en lång konversation med hon som står i kassan. Bestämmer mig för att lyssna på orden och inte hur de sägs.

Vad som sägs är ett ganska roligt samtal, två personer som skojar med varandra. Tycker om att båda pratar med en människa.

När jag bodde i Göteborg och jobbade i en butik så rökte jag. Butiken som jag arbetade i låg i Nordstan (Femmanhuset för att vara exakt) och när jag hade raster stod jag vid den entré där samhällets utslagna ofta var förpassade. För de visste att vakterna i Nordstan inte hade några befogenheter utanför dess dörrar för där var det polisen som ansvarade.

Detta gjorde att jag ganska frekvent fick möjlighet att prata med de som stod där. Många gånger fruktansvärda levnadsöden och jag har undrat om jag skulle kunna stå där om vi delat samma smärtor.

Fick en gång en kram av en man som tack för att jag lyssnade på honom, det gav mig mer än vad cigaretten gjorde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *