Förste vad?

Kapitel XC
”ehh, that way! i mean that way!””

Digital_Logo

Hur utformar man något när man inte riktigt vet hur det ska se ut, hur det ska bli. Vilka faktorer som man ska förhålla sig till. När ens yrkesroll växer fram allt eftersom man prövar och funderar över stegen man tar.

I sju år har jag testat att vara digitalista, prövat mig fram. Har haft en ganska god bild av vad jag tänker den innebär hela tiden men problemet har snarare kanske varit att nå ut med en tydlighet till mina kollegor. Det är inte alla som riktigt förstår vad jag håller på med eller hur jag tänker att det bör fungera. Det är lite som en blandning av IT-support och vaktmästare för vissa och lite mer kopplat till själva arbetet med barnen och miljöerna för andra. Men det har nog att göra med en mer organisatorisk fråga. Hur får man alla delaktiga utan att alla behöver driva frågorna och sätta sig in i alla olika aspekter. För min del handlar det om att jag vet vilka jag ska vända mig till, vilka som är bra på vissa saker, alla kommer inte att vara intresserade av teknik eller sammanhang de verkar i. För mig är det då viktigt att de andra känner att de kan vända sig till mig med sådana frågor, ibland är jag bollplank ibland får jag gripa in mer direkt. Därför måste saker och ting byggas upp på ett sådant sätt att det blir tillgängligt för alla, barn som personal.

Men även att man försöker diskutera och lyfta upp frågorna som uppstår och då krävs det forum för det. Under de sju åren som gått har jag ibland drivit saker själv, ibland dragit in andra, ibland lyft det till att alla ska involveras. Men det är svårt, för teknik får alltid börja i underläge. Finns ingen hiss, man får ofta börja i källaren och bära upp allt för trapporna, allt medan nyttotvivel och samhällsdebatt klänger på ryggen.

Den förste digitalistan, vilket i princip innebär att det är upplagt för att gå fel ganska många gånger. Göra misstag som man drar lärdom av. Springa upp och ner i trappan. För att förste reformen ska fungera så tror jag att man måste lämna utrymme för att testa och göra fel, testa och göra rätt. Speciellt när det ser så olika ut över hela Sverige.

I de bästa av stunder på mitt jobb så har jag inte behövts, barnen har själva kommit i ett läge där de själva kan använda tekniken för att skapa sammanhang de tycker är intressanta. Samma sak med pedagogerna, för mig handlar det på ett sätt om att inte behöva göra utan snarare att finnas till, skapa förutsättningar för andra.

Idag så hör jag emellanåt röster om att det behövs flera med en liknande funktion som min, och det finns det, det finns massor av helt fantastiska pedagoger runt om i landet som gör det jag gör, bara det att de inte kallar sig för digitalistor. Men jag hör även röster som säger att det jag gör inte är så märkvärdigt, det tycker inte jag heller att det är. Men jag tycker samtidigt att jag är bra på mitt jobb, mycket på grund av att jag inte har alla svaren eller är rädd för att misslyckas. Det är så mycket roligare att arbeta när man lär sig något nytt… nya utmaningar är det som driver oss alla framåt, i den takt vi själva är komfortabla med. När vi lär oss är vi alla först…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *