Digital i stan

Kapitel XXIII
”just what do you think you’re doing, Dave?”

Man skulle kunna tänka att det handlar om att vara urbaniserad och med i utvecklingen, eller någonting om elektronik i och stadsplanering. Men det gör det inte, för det ska vara digitalistan och handlar om människan och teknik.

Hamnade idag i en diskussion om yrkestiteln digitalista. Brukar ibland lite skämtsamt säga att jag inte vet vad jag håller på med, att titeln kom fram för att jag behövde fylla i en blankett som avkrävde mig på en yrkesroll. Det är förvisso sant, om yrkestitelns tillkomst, men inte att jag skulle vara osäker på vad jag håller på med. Jag är mycket väl medveten om vad jag tänker att mitt arbete innebär. Men då titeln är lite degig, sådär omformbar och föränderlig kan det vara lite svårt att förklara. Verkligen inte så att jag tror att det inte kan förstås och att jag säger så svåra saker. Men jag tror att det är tankebanorna fram till där jag är nu som är svåra att förklara.

People take the longest possible paths, digress to numerous dead ends, and make all kinds of mistakes. Then historians come along and write summaries of this messy, nonlinear process and make it appear like a simple, straight line.

Dean Kamen

Nu har jag inga illusioner om att historiker kommer att summera mina tankar, för det är verkligen inte bara mina tankar. Men jag tror att titeln digitalista jag skulle kunna vara bra att knåda lite i. För den fungerar verkligen att knåda och dra i, för det handlar inte som sakerna som vi kallar teknik, det handlar om sammanhanget och hur allt sitter samman. Vet inte om det är lera, trolldeg, pepparkaksdeg eller något annat som man kan forma. Bara att det inrymmer stora möjligheter att knåda och bygga sin berättelse.

På med foliehattarna!

Trådlöst

Detta är en bild över de trådlösa nätverken som finns runt om förskolan som jag arbetar på, varje båge motsvarar ett trådlöst nätverk. När vi bygger upp en digital miljö så bör vi även bygga in en digital mobilitet.

”Ofarligt med trådlösa datornätverk ur strålskyddssynpunkt
Det finns inget vetenskapligt stöd för att radiovågor från trådlösa datornätverk innebär några hälsorisker. Det finns därför av strålskyddskäl ingen anledning att undvika att installera trådlösa datornätverk i förskolor eller skolor.”

Källa Strålsäkerhetsmyndigheten

Vi kommer aldrig att återgå till en trådburen teknik igen. Telefonkiosker är inte det sätt vi kommunicerar längre. Telefoner med nummerskivor finns mest bara kvar som en gest i barnsånger, vi gör rörelsen av att ringa på det sättet. Barnen har sannolikt ingen aning om vad pedagogerna gör. ”Så låser man inte upp en telefon” kanske de tänker.

Det växer upp en mobil generation, det fungerar inte att sätta koppel på mobilitet.

 

Räck mig fjädern är du snäll

Nä, så säger vi ju inte när vi pratar om pennor. Penna från latinets fjäder på grund av att man skrev med fjädrar. Ord förändras och begrepp ändrar mening. Förmodligen hette det man skrev eller ristade med något annat innan fjädern dök upp i bilden. Det heter förvisso fortfarande fjäderpennor när man pratar om de längsta fjädrarna på en fågelvinge, men ändå.

Idag namnges saker mera utifrån märke eller funktion som produkten har. Vi pratar inte i generella termer om hur någonting ser ut eller vad det är. Det är inte heller lika vanligt med helt märkliga översättningar som inte betyder någonting. Tyskans Schnellzug (snabbtåg) blir till ”snälltåg” eller Pherris wheel (Pherris hjul, efter uppfinnaren) blir Pariserhjul, översättningar som bara är som det låter. Inte helt olikt hur barn översätter, men om bara tillräckligt många håller sig till översättningen blir den det gängse begreppet. Nu är det väl förvisso en viss känsla av sent artonhundratal att säga snälltåg, men ändå.

Så varför lärplatta? Jag hade en väldigt spännande diskussion på Twitter för en tid sedan om detta. Min devis var att bara man tillskriver en produkt ett epitet så betyder det inte per automatik att det är så. Är vi verkligen säkra på att det sker ett lärande bara för att vi sätter lär framför? Jag kan mycket väl ha fel i den här frågan men för mig så heter det iPad i förskolan (för det är oftast iPad vi pratar om). Barnen säger iPad för att det heter det, jag håller med barnen i den här frågan.

Varumärkes aspekten togs upp som en faktor, men som några sa, Lego och Duplo? Säger vi Lego förstår jag vad det innebär, hur jag kan bygga, vilka fördelar och begränsningar det materialet har, men ändå.

”Lärbitar, sådana där i plast som man kan sätta ihop”

Inte den blekaste vad du menar, Lego, Duplo, Plus-Plus eller kanske de där som ser ut som små taggiga tussar? Vi säger oftast Smartboard och det är ett varumärke så varför inte iPad? Är det för att vi vill distansera oss från hur iPads används hemma? Men sker detta genom att vi byter namn eller tittar på innehållet?