Men jag tycker att…

…vi måste läsa det här

Inga strålskyddsskäl att avstå tekniken

Strålsäkerhetsmyndigheten har mätt exponeringen för radiovågor i skolmiljö där trådlösa datornätverk används. Mätningarna visar att exponeringen är mycket låg. Den är lägre än en hundratusendel av vad som krävs för att kunna orsaka en säkerställd hälsopåverkan.

Det finns inga vetenskapligt grundade misstankar om hälsorisker med att exponeras för radiovågor från trådlösa datornätverk. Därför finns det inga strålskyddsskäl för att undvika att installera eller använda sådana, vare sig på skolor eller i hemmiljö.

Andra tunga expertinstanser delar den här uppfattningen, bland annat Världshälsoorganisationen WHO och EU:s vetenskapliga råd (SCENIHR). Även strålsäkerhetsmyndigheter i andra länder, som har egna expertråd, har dragit liknande slutsatser.

 

Hör allt som oftast farligheterna med trådlösa nätverk, att vi inte riktigt kan veta, strålning är för evigt förknippat med Tjernobyl. ”Stäng av surfplattorna, göm dem i skåp så att barnen inte kommer nära dem”. Så kanske ingen säger, men vad vet jag, jag tycker bara att vi ska läsa forskning. Det finns alltså en myndighet som säger att det inte är farligt.

”Men går det verkligen att tro på? Jag tycker ju att det verkar farligt”

Karta över internet

Skiss över internet

 

Det jag tycker är intressant är att bara för att det är teknik så har vi en annan diskussion, återkommer till det snart. Osäkerheten kring vad vi ska göra med sakerna drar med sig svepskäl som gör att vi inte behöver ta itu med HUR ska vi göra? Det går inte att tänka tanken att vi kommer att ta bort internet.

”Nu har vi prövat det här med internet, och jag tycker inte att det var så bra, jag saknar min telefonkatalog och att det blev på tok för mycket kattbilder”

Så vad har då internet gett oss? Nya arbeten, lättare att skapa opinion, boka böcker på biblioteket mitt i natten, lyssna på musik var jag än befinner mig, skicka fotot på mitt barn till mina föräldrar mitt i yoghurtätandet och så vidare. Det har gett oss nya möjligheter att kommunicera och har förändrat hela samhället.

Det går inte att ta bort, men är allting rosenskimrande och idylliskt för det? Det är det verkligen inte, folk hatar varandra, snor lösenord, lägger upp taskiga och kränkande bilder. De finns de som luras och vilseleder, lägger upp ”sanningar” om invandring. Hur schampoo skapar bölder. Allt finns där på internet, bara att googla. Hur farligt det är med trådlösa nätverk.

En annan sak som jag tycker att vi i så fall ska ta bort är alla bilar och vägar. Vi VET att avgaser är farliga, vi VET att de finns människor som kör onyktra, vi VET att barn utvecklar astma, vi VET att det är en klassfråga, vi VET att det förstör vår miljö, vi VET att det varje dag dör människor i trafiken över hela världen. Allt det här och mycket mer VET vi om bilar och bilister.

Så varför låter vi barnen i förskolan vistas i dessa miljöer, varför finns det vägar i närheten av förskolor, hur kan vi ens gå med dem till bussen?

Därför att bilar har förändrat samhället och vi kan ta bussen till det där museet eller utflykten för att barnen ska få uppleva något. Det finns som sagt problem med bilar och vi jobbar ständigt för att göra exempelvis miljöpåverkan så liten som möjligt, men det finns fortfarande andra farligheter. I kontrast till farligheterna ges barnen också erfarenheter och får möjligheter att ta till sig av kommunikation på ett annat sätt, lära sig hur man uppför sig i trafiken, de ser vilka möjligheter det finns att förflytta sig. Med vår hjälp och närvaro.

Så varför ska inte barnen få vår hjälp på internet, varför närvarar vi inte där?

Om himlakropparnas kretslopp

CopernicSystem

”I sitt verk Om himlakropparnas kretslopp, publicerat 1543, beskrev han hur jorden roterar kring sin axel, och hur den och de andra planeterna cirkulerar kring solen (den heliocentriska världsbilden). Detta stod i strid mot den vedertagna uppfattningen att jorden utgjorde världens mitt med sol, måne och de andra planeterna i banor runt detta centrum, vilket var grundat på vad Aristoteles och Ptolemaios hävdade under antiken.”

Verket skrevs av Nicolaus Copernicus och har ingenting med förskolor att göra. Men jag får ändå tankarna efter att ha diskuterat framförallt lek men även projekt nu på morgonen i en Facebookgrupp. Det hela började i en diskussion om varför man använder så kallade ”leksolar” (eller vet inte om de kallas så, men jag kallar de så nu) där man lyfter allt det som sker i leken kopplat till läroplanen. Leken som en slags garant för att lärande sker. Men precis som det skrevs i tråden så finns det en fara i att falla tillbaka på att barnen gör allt i läroplanen bara de får leka, det sker inte per automatik ett lärande och vad blir då pedagogens roll i det hela?

Det finns en dubbelhet i att tänka lek eller projekt då det snarare är två ben att gå med. Visst, man kan hoppa på ett ben men det är mycket jobbigare att ta sig fram då. 

Så, vad har Copernicus med det att göra? Han förflyttade fokus från jorden som medelpunkt till solen. Jag tänker mig pedagogen som jorden och barnen som solen. Förskolan handlar i grund och botten inte om pedagogerna. Verksamheten måste alltid utgå ifrån det faktum att det finns barn där, men ibland får jag känslan att det är jorden som är viktigast i vissa ögon. Det lyser igenom  i överplanerade aktiviteter där barnen har inget eller mycket lite att säga till om. Möjligtvis får de möjligheten att försöka gissa sig fram till vad pedagogerna hade tänkt att barnen skulle lära sig, det är kanske tydligast i pyssel som inte har med något annat man håller på med i förskolan. Helt plötsligt ska alla göra kycklingar på alla håll och kanter. Visst kan man hävda att det är en tradition, det var även en tradition att tänka att jorden var universums medelpunkt för det sa ju alla att den var, och man hade tänkt på det sättet så länge någon kunde minnas. Samma sak som det där med kycklingar och påsk, vad har egentligen kycklingar med Jesus korsfästelse att göra? Ingenting, för det är en äldre tradition som finns kvar. 

”Men barnen tycker ju att det är så roligt med pyssel”

Är det verkligen så? Var är leken här? Får man som barn säga att man inte vill pyssla? Fantasin att få möjligheter att göra det man vill när det ofta finns ett rätt sätt att bygga kycklingarna. Leksolar och pyssel, är de båda olika sätt att visa föräldrar att det sker saker på förskolan och om ett barn inte gör en kyckling så kan man inte visa det, traditionens makt är enormt stor här.

Copernicus observerade himlakroppar i rörelse, som påverkar varandra men med solen som dess mitt. Allting utgår från solen och det är därför alla andra himlakroppar roterar runt solen.

Barnet som norm

Farlig vägDet gör så fruktansvärt ont när jag landar efter sista hoppet i rutschkanan.

”Haha, den här är inte gjord för vuxna men perfekt för mig”

När jag klättrar runt i ställningarna på leklandet så inser jag hur otroligt obekvämt det är att få en triangel i sidan av kroppen och sedan rulla över cylindrar. Känns som om jag hasar runt i Fångarna på fortet men utan den hägrande guldskatten, kaffe är nära nog guld just nu. Ser andra vuxna som plågsamt försöker hålla takten med sina barn, man nickar lite uppmuntrande till varandra när man förstår att det är den stora rutschkanan som väntar.

Miljöer som är anpassade till barn handlar i regel om lek. Det är ju det barn gör, leker. I parker och andra dedikerade barnzoner. Men det betyder ju inte att barn leker hela tiden, ibland måste de hålla till i den miljön som är gjord för vuxna. Med ibland menar jag i stort sett hela tiden. De ska ju ändå växa upp så det är bäst att de lär sig hur vuxenmiljön fungerar, eller hur?

Men i förskolan växer de aldrig upp, där är de ständigt mellan ett och fem-sex år. Så varför är miljön många gånger inte till för barn. Rekommendationen att ta barns perspektiv genom att som vuxen krypa runt för att få barnets ögon på deras miljö är att flytta blicken till barnen och väl behövlig, det är en väldig ögonöppnare för många.

Men vad händer sedan? Vad är nästa steg efter man har flyttat blicken och insett hur obekvämt det är att krypa runt på golvet, hur håller vi kvar blicken och får det till kroppen. Till viss del kan miljöskyddsombud och kommunal praxis väcka frågan om arbetsställning för personal. Det är absolut ett beaktande att ta i diskussionen om miljö. Men var är barnens ombud i frågan?

Att krypa runt och känna hur obekvämt saker och ting är resulterar troligen i att vi inser att det är obekvämt att krypa runt. Utmaningen ligger i att i det obekväma kunna hitta möjligheterna, för barns miljö handlar inte bara om lek. I så fall skulle alla förskolor se ut som ett lekland.

Med barnet som norm i förskolan, kan vi se det i miljön?

 

 

En timme kub

zDOzWFMFFlpfCCjhatcwQM45m62CYSpcm9_AlWtU6zg

Det finns kuber lite överallt, en ganska vanlig geometrisk figur. Som en sammanslagning av sex stycken ramar kan vi betrakta en tredimensionell tavla. Basen av ramarna, alltså den som vilar mot marken är lite svår att se nerifrån men genom de andra ramarna är det fullt möjligt att beskåda basen.

Fotografen David Liittschwager använde en kub i olika miljöer för att belysa den mångfald av liv som passerar genom under en timme, om platsen inte är strikt kontrollerad och övervakad av människor var det ett enormt variationsrikt liv som passerade. Besprutad och nedbruten för att enbart lämpa sig till en sak, i hans fall ett majsfält var det endast sex olika tecken på liv, varav en var just majs. Savann, korallrev och regnskog bjöd på ett enorm biologisk mångfald.

Jag tycker det skulle vara väldigt intressant att se vilket liv och rörelser som passerar genom en kub under en timme på de förskolor som har byggt upp dessa. Dokumentera gärna en timme kub och dela med er av era upptäckter, är det ett majsfält eller en djungel?

#entimmekub

Spegel spegel

Kapitel XCV
”Melloc!”

För ungefär fyra år sedan började jag att bygga denna miljö där tanken var att använda rummet kopplat till digital teknik och hur tekniken kan förändra ett rum. I princip så blir det en gigantisk spegel där man kan variera hur väggen speglar rummet.

webbkamera

En snabb skiss för att kunna få flera barn att samtidigt kunna interagera med en webbkamera.

Skissen innehåller:

Dator, valfri
Webbkamera, valfri
Projektor, valfri
USB-förlängningskabel, valfri (men lång)

I just detta fallet så är projektorn placerad nära datorn för att sladden inte ska behöva vara så lång där emellan. Den lite längre streckade linjen är USB-kabeln som är ansluten till webbkameran.

Webbkameran sitter på väggen och är riktad in mot rummet

Projektorn skickar bilden så den hamnar på väggen under webbkameran

På datorn så används hemsidan www.webcamtoy.com eller appen i webbläsaren Chrome, fördelen med Chrome är att den kan då användas i offlineläge.

 

 

Grännagossen!

Kapitel XCII
”be mindful of your surroundings”

Spiderpolka

Inget brottsligt har skett, bara Stockholm indränkt i svett

Gick på promenad genom staden idag för att ta mig till dess mitt, eller i alla fall där man brukar säga att dess mitt är. Mötte en hel mängd med människor som sprang ivrigt påhejade av andra längs deras väg. Jag applåderade när en speaker sa att Stig sprang sitt trettiotredje lopp och hade som bäst gjort det på 3.01, det lät som en väldigt bra tid och antalet lopp han har gjort imponerade på mig. När han gjorde det första var jag fyra år. Undrar om han stör sig på att han inte har tagit sig under 3.00, men jag tror att Stig är nöjd ändå, det känns som om han har förlikat sig med tanken att snudda vid en gräns som egentligen inte betyder så mycket. Tidens relevans säger inte direkt något om hans bedrifter, den säger inget om omständigheterna som rådde under det loppet (Stig heter egentligen något annat, då jag inte minns vad han hette, men han såg glad ut och känns lite som en Stig)

Vid Slottet, fick för övrigt frågan av min dotter igår vad Slottet heter, heter det något annat än Slottet? Tre Kronor brann ner och när man sedan skulle ha ett nytt namn så stannade man vid den här diskussionen.

– Öhh, var ligger det?
– I Stockholm
– Stockholms Slott?
– Taget!

Väl vid Slottet såg jag två personer komma springande i fodrade tigerkostymer med svetten rinnande, en stund senare sprang en mycket trött banan förbi. Bananen började ta några stapplande steg då en annan löpare ropade ”Hejja bananen!” Lite som en surrealistisk kavalkad.

Närmare centrum var det avspärrat lite överallt. Trevligt när man promenerar, tankar på en bilfri innerstad dyker upp.

”The city needs a car like a fish needs a bicycle” – Dean Kamen

Leker med tanken av en fisk på en cykel och det är precis då jag ser avspärrningsbanden på Hamngatan, lite som att Spiderman har varit i Gränna och sedan dök upp i Stockholm. Polkagrisrandigt fångstnät omgärdat av poliser, en svensk variant på en superhjälte, Grännagossen!

Inser att superhjältar är väldig beroende av yttre omständigheter. I Spidermans fall så skulle det vara mycket jobbigare för honom att ta sig fram om han exempelvis skulle vara verksam i en småstad, han behöver höghus för att svinga sig fram och bekämpa brott. Superhjältar brukar förvisso vara driftiga människor som hittar lösningar och tar sig fram på andra sätt. Anpassar sig själva efter förutsättningarna och försöker lösa problem, som exempelvis Batman när han använder omgivningen till sin fördel.

Liknelsen mellan pedagoger och superhjältar dyker upp, men vad skulle det vara som vi bekämpar? Hoppas verkligen inte att det är barnen eller föräldrarna som är motståndet. Systemet? Vad skulle det vara specifikt i så fall? Tiden? Bekämpar vi något som pågår utom vår kontroll. Som Stig förlikar jag mig med tanken att den är vad den är och finns där bortom mig.

På tunnelbaneperrongen ser jag en man som skulle passa jättebra som superskurk, han har attributen, väderbitet ansikte, näsan ser ut att blivit bruten någon gång, mörkt hår i en hög page, tatuering av ett kors som sticker upp ur skjortkragen, men hans blick ser väldigt sympatisk ut. Vill nästan gå fram till honom och ta en bild. Den skulle se fantastisk ut i svartvitt, jag har redan börjat att tänka mig honom som en skurk som man får sympati för, känner att det är lätt att förstå hans motiv. Men jag väljer att låta bli, filtrerar min verklighet istället.

 

De uppgivnas parad

Kapitel LXXXV
”a wizard is never late”

20140524_150825

Rensar… vind, garage och alla andra krypin som har samlat på sig saker som borde slängts för länge sedan. Överallt där man tittar finns det saker som borde varit tillbaka i kretsloppet känns det som.

Borde…

Men nu står man istället med en vällastad hyrbil, de där jättestora, med en massa jox. Det ska bli så skönt att slänga allt, tittar på klockan och inser att det är femton noll noll som återvinningscentralen (låter så mycket finare än soptipp) stänger och inte sexton noll noll som jag av någon anledning har fått för mig.

Kommer jag att hinna i tid? Hoppar in i bilen och kör lagligt iväg. Börjar genast att förbereda mig på att jag inte kommer att hinna. Det är väldigt mycket skräp där i lastutrymmet. Vad gör jag med allt om jag inte får lämna det ifrån mig?

1. Visslande och leende lämna tillbaka hyrbilen utan att säga något?
2. Dumpa allt i sjön/skogen som på den gamla goda tiden?
3. Bygga en stor brasa och sjunga in försommaren?
4. Hissa ner bakluckan men de fina knapparna och ropa till skräpet ”Ni är fria nu, smaka på friheten!”
5. Ställa tillbaka allt skräp där jag hittade det
6. Intala mig själv att det är en fantastisk skatt som jag borde gräva ner och göra en skattkarta
7. Åka till en bakluckeloppis

Alla saker skulle ta tid som jag inte har, kanske inte ettan, men jag tror att jag skulle bli upptäckt.

Tittar på klockan och känner att tiden är med mig, är där fjorton och femtiofem. Snurrar runt inne på anläggningen för att hitta en plats att lägga till för att lasta av mitt gods. Storleken på lastbilen gör att det känns som om jag styr runt ett fartyg. Men jag lägger till perfekt och fäller ner landgången och gör mig av med allt i min last.

Det är då jag ser dem, som på en rad står de där med stora hyrbilar, fyra stycken. De som inte hann tills dess grinden slöt sig om den plats som härbärgerar allt folk inte längre behöver eller vill ha.

Femton noll nio, inte fullt en kvart har jag hållit på, vad mycket jag fick gjort på den tiden. Tänker på alla kvartar som jag bara stått och väntat, på tåg eller något annat. Nästa gång ska jag passa på att tömma väskan på skräp, sysselsätta mig den där tiden.

Ser blickarna på de som sitter i paraden utanför när jag passerar bommen. Undrar om de också hade fått för sig att det var sexton noll noll som det stängde, tänker på min lilla lista. Mannen i bilen närmast ser ganska arg ut, han vill nog inte höra mina idéer. Han ser ut att vilja vara själv när han är arg, ibland är det så…

85 år

Kapitel LXXVI
”dance!”

Idag såg jag en äldre gestalt möta barnen på ett mycket spännande sätt. Det uppstod en tid sedan av en slump då en annan äldre gestalt först visade sig utanför musikens ramar. Dagens tekniska möjligheter såg till att dessa möten är möjliga och ger barnen möjligheter att interagera med dem.

Den är iklädd en fasansfull skrud av mörker och död, men likaså skrattar barnen i dess anlete.

Skratten ligger kvar som ett eko från en karriär som var i sin linda, ett namn som alla numera känner.

Ett imperium hade ännu inte byggts upp, nu synonymt med kommers och dålig smak enligt vissa.

Åttiofem år senare så ger den glädje och barnens fulla uppmärksamhet

Den första Silly Symphonies av Walt Disney, Skelettdansen

En helt fantastisk interaktion mellan teknik, en gammal gestalt och barnens nya rörelser bevittnade jag idag, andra hade redan sett det ske. Men jag såg det idag och förundras över slumpen som tog vägen via en tjeckisk animering av I bergakungens sal och sedan till Skelettdansen. Där barnen helt lyriska följer med i dansen som skeletten och Disney bjuder upp till.

 

Sudda sudda…

Kapitel LXXIII
”now you see me, now you don´t”

google_on_my_etch_a_sketch_by_pikajane-d3846dy

Att ta ett steg tillbaka, titta på vad man har byggt upp under en tid. Lösningar och detaljer på de problem som har uppstått. Alla gånger man har gjort fel, testat saker som inte fungerat. Allt detta sammantaget ger en viss bild av saker som man har åstadkommit, min version av sanningen. För vad man har gjort för val och handlingar är ytterst subjektiva. Självklart sker det i förhållande till andra, men det är ändå mina val.

Så när man står där och tittar på det som man har målat upp, med de små vita vreden på den röda ramen.

Är man beredd att skaka om allting, sudda ut och börja om?

Ja, kunskapen om misstagen finns kvar, likväl som det som fungerade. Två sidor av samma mynt.

De två sidorna bildar tillsammans en helhet och när man testar något som man inte riktigt vet vad resultatet ska bli, man flippar upp myntet mot taket. Det bildas en skimrande sfär när det roterar.

Hur ska det landa, misslyckat eller lyckat?

Spelar ingen roll, det är samma mynt.

 

MinePaint

Steve flyttar ut

Kapitel XXVIII
”welcome to the neighbourhood”

MinePaint

Minecraftandet fortsätter, dagligen nya upptäckter, nya sätt att förhålla sig till den virtuella verkligheten som växer fram. Vikten av att samarbeta, vikten av att det ska vara svårt, vikten av att hitta glädje, vikten av att hitta det meningsfulla.

Den världen som finns i Minecraft projiceras mot en stor kub där ”duken” är en blandning av plast, tyg och papper. Idag så migrerade Steve och lite klossar ut på pappret med hjälp av potatisar och färg. Samtidigt så ändrar Steve sin ”kostym” i datorn via papper, penna och kameran på en iPad.

Det hela är inte särskilt komplicerat, men Steve har blivit Hulken och ror i en båt samtidigt som det är färg över hela golvet och potatisarna är kalla.

Två världar som möts, förändrar varandras förutsättningar.
I mötet vet man inte var den ena börjar och den andra slutar.

Och så säger vissa att det är ett spel