Väx mitt barn

Kapitel LXXXII
”do you see the butterflies?”

Butterfly

Med de största ögon kommer han fram till mig. ”Titta pappa! Den landade på mig, jag bara stod där”
Han rör sig försiktigt som för att inte störa, höjer handen mot ansiktet för att betrakta den lite närmare.

Jag fokuserar på hans ögon, hur de följer fjärilens kropp och vingarna som sakta rör på sig emellanåt.

Hans blick ser ut att säga ”Så försiktigt jag bär dig, vila dina vingar”

Det är en fin stund, vi står där och betraktar fjärilen.

En stund i relation till livet omkring oss, som plötsligt förändras när något landar på ens finger.

Tittar upp mot hans ögon igen, ser hur han tar in stunden och växer som människa.

 

Högt eller lågt?

Kapitel LXXXI
”what are you talking about?”

Många saker i livet sker utan att man reflekterar över dem, de passerar liksom bara förbi. Det är lite som om man glider fram i en luftballong. Perspektivet gör att man blickar ut över en helhet, svårt att se detaljerna. Vyn kan vara väldigt vacker men det beror delvis på att förutsättningarna måste vara i princip ideala innan man stiger till skyn. Tycker om luftballonger, det där lite oberäkneliga med att man inte direkt kan styra. Man följer med, som livet.

Men livet förändras också, det är en förskjutning från kalas och pyjamaspartyn till fester och vad nu motsvarigheten till pyjamaspartyn är. Kanske någon form av maskerad, eller det är kanske dess motsats. I sin pyjamas är man i det närmaste naken men inte på ett utelämnande sätt, utan mer soffmys i flanellbyxor. Maskeraden syftar till att man ska få dölja sig och vara inkognito eller att få visa upp sig, väldigt mycket antingen eller, allt eller inget.

Lite som politik, det finns väldigt sällan gråskalor allt är svart eller vitt. i det stundande EU-valet och riksdagsvalet finns en tydlig polemik, ”Vad du än kommer att säga så kommer jag att säga att det är dumt, sådeså”. Har haft diskussioner om just det med att debattera, lyfta sin poäng och få sin motståndare att tappa ansiktet och tala lite nedlåtande. Visst det är en gammal konst, retorik, det finns historiskt sett en mängd helt underbara debattörer. Men väldigt sällan när det handlar om låsta positioner.

Det är som om man har låst in sina tankar och idéer på Shurgard eller i något annat förråd, det känns lite säkert att ha allt där men samtidigt lite ansträngande att ändra på något. Man har stuvat in bitar så att det passar ihop (tack Tetris) och tankarna har sedimenterats. Inte sjunker undan och ger plats för mera utrymme utan pressas ihop så att man inte kan se någon skillnad på den där gamla fåtöljen och lådan med blomkrukor. Det blir svårt med nya intryck, förändra tankebanorna. Man får känslan av att man måste få ut hela klumpen av det man har samlat på sig samtidigt genom dörren, man riskerar att tappa perspektivet. Glida runt i sin luftballong och undra vad det är man egentligen betraktar.

Det är då det är intressant att se ur barnens perspektiv, blandningen av det jordnära och det fantastiskt fantasifulla, högt och lågt i en salig blandning. Den stundom lite präktiga Madicken som samtidigt ger röst åt de som inte anses så höga i samhället. När hon står upp för Mia mot Överläraren, ett perspektiv som vi måste ha när vi ser på politik, vi måste protestera när de som har det svårt i samhället döms på förhand och bestraffas.

När deras människovärde förringas, då går det inte att glida förbi i en luftballong.

Allt som finns…

Kapitel LXX
”so long thanks for all the fish”

Allt som finns
(fritt översatt av mig)
Detta är från inledningen av min föreläsning, citatet kommer alltså från Douglas Adams som mest är känd för böckerna om Liftarens guide till galaxen. The Salmon of Doubt gavs ut postumt och innehåller en mängd kortare texter. Ur citatet är det framförallt den första strofen som jag tänker är intressant i en förskolekontext. Den teknik vi i regel funderar över hur vi ska förhålla oss till har för förskolebarnen alltid funnits. Interaktionen med teknik är inte alltid genom knappar och reglage längre. Det är i regel genom en helt slät yta av glas som vi kommer i kontakt med de digitala medierna som vi dagligdags har i våra händer, telefoner och surfplattor.

Varför ska då tillgängligheten vara en fråga?
Måste vi inte ta steget mot barnens samtid och därigenom deras framtid?

Det eviga lyssnandet

Kapitel LXIX
”hear me out”

evighet

Det tar aldrig slut, öppnar man upp sig för att lyssna finns det alltid något att höra. Idéer, tankar och intryck som förändrar något i en. Har varit på två dagar fyllda av just detta, det fanns hela tiden något att höra. Även om man inte alltid kanske håller med om allting man hör så förändrar det något i en, för om man håller med hela tiden så händer det inte något i en. Väcka tanken i sig, ställa sig frågan om vad man tycker. Men lusten att dela med sig av sina intryck är det som jag tror drar många till dagar som SETT.

Det är så många faktorer som spelar in i sitt egna lärande, hur man lyssnar och tar in saker varierar väldigt mycket tror jag. Men med alla intryck man tar in under en ganska kort tid gör att jag vill berätta om det, prata med kollegor, på jobbet liksom på twitter, höra på vad det är som de har hört. Lyssna en gång till, vända det runt.

Det eviga lyssnandet som cirklar runt sig själv.

När man varit en av de som talat är det väldigt spännande att lyssna och höra på vad som har hörts av det jag har sagt. Exempelvis vad återtwittras tillbaka, vilka tankar har väckts? Den responsen är ovärderlig för mig, eller samtalen efteråt, för det ger mig nya tankar. Det är det som utvecklar mig, dialogen och intrycken från andra. Man kan sitta själv och fundera hur mycket som helst på olika saker men det är när tanken tas ur kroppen och möter andra som den växer. Förutsatt att det lyssnas på, att tankens uttryck faller i händerna på någon som faktiskt hör, även om de inte håller med mig om vad jag säger. Tycker om att samtalet kan fortsätta efter att jag har tystnat, när de fyrtiofem minuterna är slut och monologen är över, vill att dialogen ska ta vid.

Precis som med barnen, låter vi deras tankar växa, låter de pröva sina tankar. Det är då det sker, förutsättningarna för det eviga lyssnandet. Böljande fram och tillbaka, låter de oss växa.

Ett konditori av idéer

Kapitel LXVI
”it´s waffle thin”

Många människor som intresserar sig för samma sak, i en kakafoni av samtal. Bruset, sorlet, skedarna som klirrar mot kopparna. Man står där och tittar, funderar, vad ska man smaka på? Vilka tankar är jag sugen på att pröva?

Lille_Meert2

Idéer rullas fram som på ett enormt kakfat, alla har bidragit till festen. Alla får smaka, men vissa kakor faller inte alla i smaken, så är det ju. Själv har jag svårt för de som smakar för mycket hasselnöt eller nougat. Men det kan vara någonting i kakan som man bara måste variera lite för att sedan tycka om. Göra smeten till sin egen, grädda den efter eget tycke, göra små kommentarer i kanten på receptet. ”Mindre smör, mera socker.”

Men sedan står man där med maränger som inte alls ser ut som de på bilden, men det är inget fel på smaken, innehållet är en bra mix av ingredienserna, det fungerade i alla fall som det skulle. Varje gång man bakar så lär man sig något nytt.

”Men det såg ju så lätt ut när de bakade på TV”

De har ju övat, gjort en massa misstag på vägen. Degar som inte har jäst eller har pyst över, varit för kletiga eller bara smakat bakpulver. Utbytande av recept är det som driver bakandet framåt, det känns ibland som det kommer hur många böcker i ämnet som helst. Vissa väldigt nischade, surdeg eller cupcakes exempelvis. Menar givetvis inte att det ena utesluter det andra. Men gemensamt är att det bygger på att man delar med sig av sina misstag, men även framgångar. Lusten till att baka är det som behövs, vissa vill följa ett recept medan andra vill utgå från ett recept, bara man hittar ett sätt som fungerar för en själv.

Snart dags att ta del av kakfaten och höra tankarna bakom bakverken.

Det digitala barnet

Kapitel LX
”that´s you”

 

”Något måste du ju kalla bloggen, kanske digitalt någonting, men vad?”

”Det digitala barnet?”

”Öhh, jaha vad menas med det?”

”Att barn är digitala och att jag kommer att skriva mycket om mitt jobb”

”Men det stämmer ju inte, barn är ju inte digitala”

”Bildligt då?”

”Nä, barn är barn, de är inte digitala, men de rör sig i en allt mer digital samtid, samhället förändras på ett sätt där vi inte riktigt är beredd på hastigheten och omfattningen. Många står lite handfallna och osäkra, man vet inte riktigt vart det är säkert att sätta ner fötterna. Lite som att de måste lära sig att gå igen, tror att det skrämmer vissa”

”Det var det jag menade”

”Inte säker på det, tror att du egentligen menade dig själv, det mesta du skriver här handlar om dig”

”Att jag är digital?”

”Nä, att du är ett barn”

”Har fått det som kritik, att jag bara går runt och leker på jobbet, först blev jag lite irriterad, nu är jag ganska stolt över den liknelsen”

”Stolt att du leker?”

”På ett sätt ja, tycker om att det kan se ut som att jag leker, betyder förmodligen att det ser ut som om jag har roligt. Att vara lekande betyder att man ser möjligheter och använder sin fantasi. Allt har möjlighet att utvecklas till något annat, att förringa leken till något mindre värt är att ta en tråkig väg i livet”

”Okeeej, du vet att det låter lite flummigt?”

”Allt som ges möjlighet att växa och förändras kan så göra, behövs bara sol”

”Inte mindre flummigt, du är ett naivt barn”

”Nej, jag är Det Digitala Barnet”

”Vilket inte riktigt betyder någonting”

”För mig har det betydelse”

”Bra, fortsätt och lek, ge det mening”

”Tack”

Via Dolorosa

Kapitel LVIII
”listen now!”

Ödmjukhet är ett ganska komplicerat begrepp, det är för mig bland annat att lyssna in och ta del av andras erfarenheter. Inte förhäva sig själv på bekostnad av andra. Att vara ödmjuk inför livet kan få en att förvänta sig något dåligt runt hörnet, man ska inte hålla det så högt för det är ett bräckligt liv vi lever. Ödmjukhet kan även få en att förringa sig själv, hålla sig tillbaka.

Vet inte om det egentligen är ödmjukhet men vi brukar ikläda det med jante istället.
Att komma med ett ödmjukt förslag kan vara livsfarligt, för risken är att man har underliggande motiv är ganska vanligt.

För en tid sedan myntade jag ett ord, skenmjuk, en korsning av skenhelig och ödmjuk. Har träffat sådana människor utan att jag hade ett ord för det, men nu har jag ett, kan jag ödmjukt säga. Jag tror att man kan vara ödmjuk och samtidigt kliva fram, räcka upp handen och säga:

”Jag kan göra det!”

För ödmjukhet är inte samma sak som undergiven eller underkastad. För mig är ödmjukhet att veta vem man är, att man inte behöver hävda sig gentemot andra. Att man inte har något att bevisa och inte heller någon anledning att förtrycka andra. Ödmjukhet är på ett sätt även ålder, min egen i det här fallet. Den arrogante tonåringen jag fordom var ger mig en insikt om den idioti det innebär att vara tvärsäker på allt. Det finns inga absoluta begrepp, allt är i relation till andra. Jag är inte mitt livs mening.

“One of the painful things about our time is that those who feel certainty are stupid, and those with any imagination and understanding are filled with doubt and indecision.”

― Bertrand Russell

Tvivlen, obeslutsamheten gör på något sätt att man inte vågar pröva tanken. Att man håller tillbaka orden, innan man ens har testat dess bärkraft. För jag tänker att det är precis det som gör att idéer kommer någonstans, att man prövar dem. Hur ska man kunna komma på alla infallsvinklar, alla möjliga problem innan man går på vägen, det går ju inte, för de kommer ju på vägen. Men den väg man redan vet hur den ser ut i sitt inre, vart problemen är och vilka hinder man har framför sig. Den vägen ter sig lite trist att ta, i alla fall själv. För med andra ögon med på vägen upptäcker man andra saker, vissa problem kanske har elementära lösningar eller så går man bara förbi dem och man har glömt bort att det var problem, för då var det ju inga problem. Möjligen tar man en annan stig än vad som var tänkt också.

Via DolorosaFör handlar det inte om det egentligen, att våga pröva livet. Men med ödmjukheten som ledsagare på färden, men det är ett kors jag försöker bära, Via Dolorosa.

54

Kapitel LIV
” going out your door”

Tycker om den romerska siffran 54, LIV, det är väldigt betydelsefullt

To see the world, things dangerous to come to, to see behind walls, draw closer, to find each other, and to feel. That is the purpose of life.

Citatet kommer från tidningen LIFE’S motto som återkommer i filmen The Secret Life of Walter Mitty, tänker att förändring görs i varje steg vi tar, vi förflyttar oss, men det är det mellanmänskliga som är mest fascinerande. De små avgörande ögonblicken som kan förändra livet.

Återkommer ofta till det här med möten, men jag kan inte sluta tänka på hur vissa omständigheter påverkar en i sådan omfattning. Ytterst märkligt och utan att man kan planera eller kontrollera vissa händelser. De bara sker, det är vad det är

Huvud, axlar, knä och tå

Kapitel XXXVI
”my head!”Huvudfoting

 

Den här visade min son mig idag, han har inte hållit på att rita särskilt länge i sitt liv. Framförallt inte med penna och papper för det har inte varit intressant. Men han kan läsa väldigt många symboler, koda av väldigt mycket kring det digitala. Lärt sig vad favoritprogrammen börjar på för bokstav så att han kan söka upp det på bland annat svtplay. Paus, play, stop, spola och stänga ner sidor vet han också symbolerna för, det är också intressant för honom. Med det sagt gör han inte bara saker som intresserar honom, men han undersöker just det, vad tycker han om och vad det är som intresserar honom. När vi ska kolla på något på Netflix så förklarar han vilken väg man ska gå för att komma till en viss serie, den vägen han brukar gå när han gör det själv. Men nu är det jag som har fjärrkontrollen, fort märker han att jag inte gör som han säger och väljer att gå en annan väg. Lite lätt frustrerad suckar han i soffan då han tycker att jag har valt en dålig väg att bläddra mig fram. Rätt snart ser han att jag kommer att hitta till rätt serie och börjar förklara ”meny, meny” det är knapptryckningarna jag måste göra, han har gått den här vägen förut.

Vad han har lärt sig är att det finns ingen ”rätt” väg att gå, utan det är upp till den som navigerar att välja väg. Även om han tycker att jag har valt fel väg så köper han det, för målet är detsamma. Vad som han tyckas vara helt ologiskt för någon kan vara helt självklart för någon annan. Vi lär oss på olika sätt, memorerar vägen att hitta på olika sätt. Vissa måste titta på fjärrkontrollen eller tangentbordet när man tar sin väg, för vissa sitter det i muskelminnet. Tummen rör sig ledigt över knapparna.

Tänker att det är samma sak på en arbetsplats, om jag gör något på tre moment och någon annan gör samma sak på sju moment betyder inte det att jag gjorde det bättre. Jag tog helt enkelt min väg, den snabbaste vägen är inte alltid den bästa. Tycker tvärtom att det kan vara fint när något får ta tid.

Tillbaka till min son, han har ritat huvudfotingar förut, men genom att rita denna huvudfoting digitalt så underlättar han för sig själv att titta på den när han någon gång kanske själv har barn eller vill visa upp den i något annat sammanhang. Han ger helt enkelt sin teckning tid att växa.

 

 

Den skitiga jorden

Kapitel XXX
”soylent green is people”

Frågan om miljön är utan tvekan barnens, det är deras framtid som vi håller på att skita ner. Igår var det Earth Hour, en timme som ska göra oss medvetna om vad vi håller på med. Påminna oss om vilka idioter vi är, för det är vi när det gäller miljön. Inte alla men det finns en klar majoritet puckon.

Jag tänker att man borde ha med barn i förhandlingar om miljö. De som inte har ekonomiska intressen utan rent krasst ser på vad som händer med deras framtid. Skulle vilja höra argumenten från den fossila industrin samtidigt som de ser på barnen, de som får ta hand om skiten.

Miljöfrågorna behöver barnet från kejsarens nya kläder. Barnet som pekar på styrelsemöten och bolagsstämmor, pekar med sin hand på den skitiga jord som ärvs

Save the earth it´s the only planet with chocolate
Anynomous