Ett kollektivt tänkande

Att bygga ett socialt nätverk där delarna bidrar till en större helhet pågår på förskolor överallt. Barn som ser vikten av sina kompisar och deras kunskaper och löser problem, formar hypoteser som de reflekterar över gemensamt, de tränar upp en social intelligens.

Vad man än tycker om Alexander Bard så är tyckandet troligtvis baserat på Army of Lovers-tiden eller hans medverkan som jurymedlem i Idol och möjligtvis uppfattar man honom som speciell, i bemärkelsen ”speciell”. Alltså inte positiv… men strunta i det och lyssna på vad han säger nedan.

Internet och teknik som en social företeelse alltså, men Alexander lyfter även frågan till hur han tycker hur man ska arbeta i skolan. Lite som det brukar vara, det är sällan förskolan diskuteras som en plats för lärande. ”Där man äter frukt och vilar” har jag ibland hört sägas om förskolan. (Vilket även sker på en del arbetsplatser som har fruktkorg och vilorum för anställda.) Men vad han eftersträvar ser jag på många förskolor.

Den sociala intelligensen är en extremt påtaglig del av förskolan, hur agera i grupp? Vad är okej att göra? Leka tillsammans? Hur hanterar man att bli så frustrerad att man vill bita någon? Vilka sociala koder måste man lära sig att lyssna in? Hur driver man projekt tillsammans? Vem kan hjälpa mig med det här av mina kompisar på förskolan? Alla dessa punkter och mer där till är något som barnen i förskolan brottas med varje dag.

Alla dessa punkter är något som man också brottas med på arbetsplatser och skolor, kanske inte det där med att bitas, men frustration över kollegor som man inte vet hur man ska hantera är inte helt ovanligt. Men arbeta i projekt, hitta sin roll, nätverka, lösa gemensamma problem och skapa en positiv atmosfär är en del av yrkeslivet för de flesta. Vilket även har flyttat ut på nätet, vi samverkar och bollar idéer bygger upp en social intelligens med andra, inte alltid helt oproblematiskt då vi vuxna verkar vara mycket sämre på att tänka tillsammans. Team-building är på ett sätt yrkeslivets motsvarighet till att jobba ihop barngruppen.

 

Så min förhoppning är att vi andra kan lära av hur barnen lär, genom social intelligens.

Den stora maskinen

Mänskligheten genomgår alltid en förändringsprocess

Ny teknologi ger möjligheter och förutsättningar för ny teknologi, som en omvänd kannibalism, den föder sig själv. Som en stor stånkande maskin producerar och kombinerar den nya upptäckter och teknik, men inte av sig självt. Precis som alla andra motorer behöver den bränsle för att fungera.

Bränslet flyter fram, i floder av neuroner, impulser av elektricitet. Som en enorm stad där kunskaper och erfarenheter far fram kors och tvärs. I hjärnan och i mötet med andra hjärnor finns kunskapen, bränslet.

The_city_lights_of_Singapore_from_high_above

Kunskap är makt

Francis Bacon (1597)

Förskjutet över tid till vår sociala kontext där det snarare betyder

Kunskap är förändring

Alvin Toffler (1970)

Vi som människor har i allt snabbare takt kollektivt förvärvat oss kunskap, vilket i sin tur föder maskinen med bränsle som bidrar till att nya upptäckter inom teknologi och tekniker görs, som ger oss nya kunskaper. Kunskaper som leder till accelererande förändring.

Mänskligheten är alltid i en förändringsprocess, har alltid så varit. Idag är dock bränslet bättre, genom delandet av kunskaper hjälps vi alla åt att driva motorn, den stora maskinen.

Det är inte vad det ser ut som

En första anblick säger egentligen väldigt lite om hur någonting är eller hur någon är. Vissa situationer är kanske mer ovanliga än andra. Som när man ser en enhörning spela gitarr på en gata bakom ett slott. Låter som en ganska oortodox enhörning i ett annat klassiskt sagoberättande. Slott och enhörning är två delar som vittnar om att det kanske finns en prinsessa eller en prins som måste göra något med hjälp av enhörningen som transportmedel. Men det här var ingen saga utan en berättelse om passion och lusten till att göra något man tycker om.

Fudgeunicorn

Mannen på bilden är tyvärr ingen riktig enhörning, men är ändå unik i sitt slag. Han är framröstad som den främste fudgemakaren i Storbritannien 2014, han är en av 40 som fortfarande sysslar med hantverket att göra fudge för hand och är enligt de andra alltså den främste. För det är ett hantverk som jag fick följa när jag stod inne i butiken när Enhörningens kollega (som såg ut som en vanlig människa) gjorde en omgång med klassisk toffeesmak. Socker, vatten och grädde är de enda ingredienserna förutom smaksättningen. Det var otroligt fascinerande att se hela processen när sockerkristallerna bröts ned och hur han arbetade massan från flytande till fast form samtidigt som han pratade konstant om fudge och lite allt möjligt annat. Atmosfären kring hela butiken och de som arbetade där gav en känsla att besöka Willy Wonka på en bra dag i fabriken.

Det är intressant att se när en grupp yngre människor har hittat något som de är bra på och brinner för. Spelar ingen roll om det är 23-29 åringar som gör fudge eller är 2,3 – 2,9 åringar som delar en annan passion.

 

När man söker horisonten

Sunrise

Det kan te sig väldigt problematiskt om man hela tiden blickar ut mot horisonten för att upptäcka nya världsdelar eller se sådant som ingen någonsin skådat förut. Teknologiska landvinningar har under mycket lång tid möjliggjort förflyttningar av perspektiv. Tagit oss till platser som vi människor aldrig har varit förut, högt upp i berg, långt ut på istäcken, i öknar och andra platser runt om i världen. Ibland har vi som människor hittat varandra en gång till, det har oftast slutat illa för den som blev upptäckt. Eller snarare sedd av någon annan, alla kontinenter som upptäcktes på senare tid hade människor och djur redan hittat, de använde bara andra transportmedel (och mycket lång tid).

Vad är det vi upptäcker idag? Vilka delar av världen är det som vi inte har sett? Som individ är det nog ganska mycket som inte är sett, snarare handlar det kanske att nu se sig själv och hitta tillbaka till en större gemenskap.

Vi använder fortfarande teknologiska landvinningar för att färdas, men nu behöver man inte resa sig ur soffan för att samtala med någon i Toronto, Umeå, Sydney eller någon annan plats på jorden. För att färdas handlar om att möta och mötas med det och de andra.

Så frågan är om vi i vår iver att se det som aldrig har skådats missar att se det vi borde se, möten på vägen. Det är inte tekniken som är det intressantaste att titta på, det är mötet som det möjliggör.

Är det inte lite tidigt?

Sitter i taxin på väg från en föreläsning, chauffören frågar mig vad jag har föreläst om. Jag svarar som jag brukar, ”det handlar om digital teknik, människor och miljö, hur allting kan hänga samman i förskolan”

Han undrar om det inte är lite tidigt att barnen ska börja med digital teknik redan i förskolan (dagis) och är det inte mycket kvinnor inom förskolan (dagis).

Jag förstår inte riktigt vad han menar men säger att det är ungefär 98 procent kvinnor inom förskolan och att jag tycker att barnen har en rättighet att få hamna i en relation till teknik, likväl med allt annat de får arbeta med inom förskolan. (exempelvis rita, lera, dansa, sjunga, fundera, undersöka, vatten, konflikter och allt annat som händer)

”Hinner de sätta sig in i allt som händer inom teknik? Jag menar, de brukar ju inte ha så mycket tid?”

För en sekund undrar jag om han menar barnen eller kvinnorna. Inser att han menar kvinnorna. Jag förklarar att det är väl som vilket område som helst, är man intresserad så hittar man tid. Får uppfattningen att det inte är yrket som gör att man har lite tid, utan på grund av att det mest är kvinnor inom förskola. Gör en avvägning om jag ska ge mig in i diskussionen om könsstereotyper och känner samtidigt att jag gör en generalisering av manliga taxichaufförer.

Börjar berätta om en vän (lägger emfas HON) som håller på att arbeta för att digitalisering och framförallt att kod ska genomsyra skola och ges en ökad förståelse. Att vi måste börja förändra hur vi tänker kring teknik, samhället i stort och skolan (och förskolan) är en del av det.

Så nä, jag tycker inte att det är för tidigt att börja med den digitala världen i förskolan. Inte heller världen, den har ju faktiskt redan börjat i förskolan och det finns mer normer än teknik som måste brytas och ges värde.

 

Vissa dagar

På tisdag är det en sådan dag, en viss dag, som kommer att ge förändringar. Hur det blir vet jag inte, bara att det blir annorlunda. Vad ska jag göra under hösten? De flesta dagar dyker upp och försvinner utan att man riktigt vet vad som hände den dagen, tisdag är inte en sådan dag, tisdag är en dag av möten för förändring. Men förväntan över dagar som man vet är lite annorlunda kan ställa till det också.

Men jag vet att tisdag är annorlunda, på vilket sätt vet jag inte, så varför fundera. Tids nog kommer tisdag och kommer att ta sig vidare till onsdag.

Onsdag, det är en annan dag. Annorlunda på sitt sätt…

Då blir han ju människa!

De finns där, utanför tunnelbanan och affärer. Sittandes, liggandes och ståendes. Det smärtar att det ska behöva vara så här, retoriken från vissa håll säger att det ska förbjudas. Förbjudas att be om hjälp. Det smärtar att man kan tänka så.

Men de som inte ber om vår hjälp, de som inte står där och uttryckligen säger ”Hjälp mig” hur bemöter vi dem. Igår åt jag lunch på McDonalds vid Medborgarplatsen och medan jag väntade på min mat så ställer sig en man bredvid mig, aningens berusad och har en lång konversation med hon som står i kassan. Bestämmer mig för att lyssna på orden och inte hur de sägs.

Vad som sägs är ett ganska roligt samtal, två personer som skojar med varandra. Tycker om att båda pratar med en människa.

När jag bodde i Göteborg och jobbade i en butik så rökte jag. Butiken som jag arbetade i låg i Nordstan (Femmanhuset för att vara exakt) och när jag hade raster stod jag vid den entré där samhällets utslagna ofta var förpassade. För de visste att vakterna i Nordstan inte hade några befogenheter utanför dess dörrar för där var det polisen som ansvarade.

Detta gjorde att jag ganska frekvent fick möjlighet att prata med de som stod där. Många gånger fruktansvärda levnadsöden och jag har undrat om jag skulle kunna stå där om vi delat samma smärtor.

Fick en gång en kram av en man som tack för att jag lyssnade på honom, det gav mig mer än vad cigaretten gjorde.

Tankar av renaste guld

Kapitel XCIX
”heart of gold”

I hundra dagar har det bloggats under #blogg100, en massa människor har runt om i Sverige gett sin bild av det som upptar deras tankar. Första mars var dag ett, väldigt mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Vissa ögonblick jag aldrig kommer att glömma, vissa som jag redan har glömt. Det är det som är livet på något sätt tänker jag, de där händelserna som binds samman kemiskt i min hjärna. Gör att jag minns och samtidigt påverkar den jag är. Stunder av sorg och smärta men även de stunder av guld i mitt hjärta och hjärna. 

”Vem vill inte ge den man älskar, tankar av renaste guld” textraden är en av de finaste jag vet, från en sång som alltid har berört mig och nästan mer nu vartefter jag blir äldre och har egna barn. Texten handlar om att vilja skydda den man älskar, bygga upp en värld där inget ont finns. En mor som skyddar sitt barn ”från fulheten där utanför” i en kökssoffa under början av nittonhundratalet.

Men sedan tänker jag, livet fungerar inte så. Det är just det fina i all fulhet som på något sätt gör att man ser livet. Platser, personer, ögonblick, insikter, möten och händelser som präglar mig och vad jag tycker om. Det är det fina i livet. Att hålla någon nära sitt bröst så att de inte ser eller hör något är inte att ge tankar av renaste guld. Tanken må vara god, men den handlingen ger inte ett fullt liv.

Jag vill inte ha tankar av renaste guld, vill inte att mina barn ska ha det heller. Jag vill att de ska se människan i dess sorg och dess glädje, jag vill att de ska se livet.

 

Nästan som knark

Kapitel LCVII
”it´s evolving”

Maslow

Såg den här för en tid sedan, det är en modifierad Maslows behovstrappa eller behovspyramid kanske man ska kalla den i den här illustrationen. Våra grundläggande mänskliga behov som enligt teorin gör att vi kan klättra uppåt. Att stå utan exempelvis boende är psykiskt pressande och man kan inte tänka på något annat.

På översta steget finns det egna behovet av självförverkligande. Maslows trappa känns ibland som ganska fragil, lite som att stegen brister om man sätter ner foten för hårt. Är det marmor eller frigolit som ska bära?

Maslow hade inte internet i sina tankar och ”tillägget” är givetvis gjort med en portion humor. Men mina barn har varit utan internet under några dagar, tror inte att det har hänt tidigare i deras liv. Det blir tydligt hur mycket av deras interaktion med sina intressen som är beroende av det. Har exempelvis inte gått att använda Facetime (typ Skype) med kusinerna eller kolla på Netflix och YouTube. De har ju givetvis överlevt och fått mat och sådant som är på högre steg. Men det är mycket i ens liv som påverkas om det inte finns internet.

Vi satt fast på tunnelbanan idag varpå ett av mina barn snudd på vrålar ”vi kommer att få sitta här i femtio år”, ”men åhh, vad länge” utbrister jag och börjar fundera på hur internet kommer att användas om femtio år. Det var väldigt svårt att komma på då det inte var en tidsmaskin vi satt i utan en stillastående tunnelbanevagn. Men frågan är om Maslows trappa har fått ett nytt steg i hårdaste marmor om femtio år, ett grundläggande behov för att kunna vara tillfreds med livet, återkommer 2064… från min flygande bil…

Rebel with a cause

Kapitel LXXXVIII
”regulators!”

En rebell (ursprungligen av latinets rebellis, upprorisk, av bellum, krig) brukar beteckna en upprorsman eller militant aktivist som vänder sig mot den etablerade politiska eller kulturella ordningen. Ordet är belagt i svenskan i källor från 1635

Att vara rebell, sätta sig i motstånd för att förändra. Det behöver inte handla om en krigsförklaring utan lika mycket om att sätta sig i en tillhörighet med andra som vill samma sak. Det kan handla om att man anammar en subkultur med klädkoder och jargong, eller att man delar en passion.

När man sitter i ett rum och känner det, jäklar vad jag vill att det här ska bli bra. Man träffar vissa för första gången men man hör på en gång att viljan är densamma. Vi har helt olika utgångspunkter och erfarenheter men drivkraften att förändra något är lika viktigt för oss alla, förändra bilden som etsat sig fast.

Hos alla ser jag punkter där mina tankar rör sig i samma banor, vi bygger upp ett pussel där bitarna skapas av individerna men allt sitter samman, och det passar inte kartongen. Lådans omslag är blekt av solen och skavt i hörnet av tidens tand. Tejpen som håller ihop hörnen har börjat torka och flagnar.

Bitarna sitter samman, men de passar inte perfekt. De bjuder på motstånd, precis som ett pussel och en rebell ska göra.

Slänger lådans omslag, den gamla bilden går inte att bygga efter längre.