Vad har du i händerna?

Det är inte så ofta som vi har en diskussion om farorna med stillasittande barn som tecknar, har pärlplattor eller knådar lera. Ni vet det med att de inte rör sig, ohälsan i att ha en dålig kroppsställning när man sitter på golvet och bygger lego. Det skulle låta väldigt märkligt om vi skulle diskutera på det sättet.

Minnesanteckningar

Kan inte minnas att jag någonsin har hört den debatten, jag undrar varför. Varför hör jag den debatten om teknik nu och då?

Jag tror att en stor del är att vi fortfarande inte riktigt vet vad och hur vi ska göra, framförallt med surfplattor i förskolan.

Det är ett relativt nytt verktyg som vi håller på att bekanta oss med runt om i Sverige och världen. Det är en förhållandevis jämbördig relation mellan barn och pedagog men med en väldig stor skillnad, den ena parten ska ansvara för innehållet. Så frågan är inte egentligen vad har du i händerna? Surfplatta, lärplatta, läsplatta, iPad, Android, Windows, Kindle eller vad man nu faktiskt håller i händerna är inte relevant, frågan är vad gör dina händer? Vad tillåts du att få skapa och undersöka?

Tekniken är inte en konkurrent utan ett komplement

Men då krävs att vi har en diskussion om innehållet eller att några får mandat att bestämma och se över vad händerna ska få göra.

Min förhoppning är bara att man tar ett avstamp i möjligheter och låta kreativiteten ta plats. Barnen är redan där, men det är inte de som bestämmer innehållet. Tycker givetvis att de ska få vara med att påverka, få göra sin röst hörd, men precis som med alla andra material och verktyg i förskolan ligger inte frågan om innehållet hos dem. Tänk bara på att det inte är en jättestor kamera ni bär runt på, det är ett verktyg för att få experimentera, berätta och undersöka. Om det ges den möjligheten…

 

 

Att längta

Och då sa Fy:
– Jag längtar lite efter någonting
– Vad längtar du efter då? sa Jaffar. För jag längtar lite jag också.

Fy och Jaffar lever i Beppe Wolgers värld, de vet inte vad de längtar efter så de kliver upp i natten och undersöker vad de längtar efter. De hamnar på ett piano och klättrar omkring bland tangenterna och inne i pianokroppen, tydligen är Fy och Jaffar ganska små. Att de sover i var sin toffla är första ledtråden.

Tänker att det är vad lek handlar om. Ledtrådar och överenskommelser. Är vi överens om världen så kan vi utforska den tillsammans, Beppe berättar och jag lyssnar i det här fallet. I mitt huvud ser jag leken mellan Fy och Jaffar. Lyssnar på vad de säger till varandra i berättelsen. Kan inte påverka vad som händer, för det spelades in 1969, men jag är överens om världen.

Vet inte hur många gånger man har stått i en barngrupp och lyssnat på barn som längtar efter något. Tittat på när de hittar vägen, begrundar ledtrådarna. Inte alltid överens

Ibland vet man inte riktigt vad man längtar efter, men

”ibland blir det en liten melodi”

Den ohörda kunskapen

För länge länge sedan, det är så det börjar, i en dåtid långt långt borta. Men det har varit en del av förskolans värld under många år. Både den jag arbetar på och många andra runt om i Sverige och världen. Berättelsen kretsar kring ett fåtal karaktärer och deras relationer till varandra. Det är en familj som är själva utgångspunkten i all handling som spänner över två generationer. Ett klassiskt tematiskt upplägg, någonting måste stoppas, en ondska. Vi har sett berättelsen genom mänsklighetens historia, från Gilgamesheposet och framåt. Vad är gott och ont?

Hade karaktärerna hetat Jago, Prospero eller Mercutio så kanske man skulle kunna ha en utgångspunkt i ett delvis fiktivt Italien och diskuterat vänskap, svärdsfäktning och renässansen.
Men det hade krävt att man hade läst Shakespeare.

Om det hade handlat om Polyfemos, Kalypso och Penelope skulle båtar sannolikt figurera i någon form. Dessutom en massa olika vidunder och även här vänskap samt svärdsfäktning.
Men det hade krävt att man hade läst Homeros.

Karaktärer som Fagin, Murdstone och Trotter hade fått oss att förflytta oss till gaslyktors sken, pratat om barns utsatthet och vad vänskap är, inte så mycket fäktning dock.
Men det hade krävt att man hade läst Dickens.

Jag tror att det i viss mån är lite avskräckande att sätta sig med Homeros, Shakespeare och Dickens. Det är väldigt tjocka böcker som samlar deras berättelser och man skulle utan tvekan kunna ha en väldigt intressant koppling till Bechdeltestet. Men vad som är gemensamt för dessa berättare (förutom att de är män) är att de anses vara klassiker.

Så vart vill jag komma med det här? Om karaktärerna istället heter Calrissian, Palpatine och Hutt betraktar vi dem annorlunda då? Om transportmedlet är gjort av metall? Om det involverar fäktning? Om det handlar om vänskap? Om gott och ont? Förändrar det något?
Ja det gör det, för det kräver att vi sätter oss och tittar på Star Wars.

Det finns ett berättande som engagerar många barn, levnadsöden som berör och konflikter som inte är enkla. Massor av förskolor rymmer en mängd barn som funderar i etiska termer och besitter en oerhörd kunskap. Men många gånger är det en ohörd kunskap för man lyssnar inte på barnen.

 

 

Se dig omkring

Det står en lönn på gårdenEken
Den fäller sina löv

Men det är som om ingen ser det, löven ligger bara där
Ingen som tittar, ingen som ser det som finns överallt

Krattar ihop löven till en hög, behöver inte säga något
Alla ser löven, barnen hoppar i dem och tjuter av skratt

Kunskapens träd som fäller sina löv
Kom ihåg att titta efter löven

De ligger där, överallt

 

Är det inte lite tidigt?

Sitter i taxin på väg från en föreläsning, chauffören frågar mig vad jag har föreläst om. Jag svarar som jag brukar, ”det handlar om digital teknik, människor och miljö, hur allting kan hänga samman i förskolan”

Han undrar om det inte är lite tidigt att barnen ska börja med digital teknik redan i förskolan (dagis) och är det inte mycket kvinnor inom förskolan (dagis).

Jag förstår inte riktigt vad han menar men säger att det är ungefär 98 procent kvinnor inom förskolan och att jag tycker att barnen har en rättighet att få hamna i en relation till teknik, likväl med allt annat de får arbeta med inom förskolan. (exempelvis rita, lera, dansa, sjunga, fundera, undersöka, vatten, konflikter och allt annat som händer)

”Hinner de sätta sig in i allt som händer inom teknik? Jag menar, de brukar ju inte ha så mycket tid?”

För en sekund undrar jag om han menar barnen eller kvinnorna. Inser att han menar kvinnorna. Jag förklarar att det är väl som vilket område som helst, är man intresserad så hittar man tid. Får uppfattningen att det inte är yrket som gör att man har lite tid, utan på grund av att det mest är kvinnor inom förskola. Gör en avvägning om jag ska ge mig in i diskussionen om könsstereotyper och känner samtidigt att jag gör en generalisering av manliga taxichaufförer.

Börjar berätta om en vän (lägger emfas HON) som håller på att arbeta för att digitalisering och framförallt att kod ska genomsyra skola och ges en ökad förståelse. Att vi måste börja förändra hur vi tänker kring teknik, samhället i stort och skolan (och förskolan) är en del av det.

Så nä, jag tycker inte att det är för tidigt att börja med den digitala världen i förskolan. Inte heller världen, den har ju faktiskt redan börjat i förskolan och det finns mer normer än teknik som måste brytas och ges värde.

 

Förste vad?

Kapitel XC
”ehh, that way! i mean that way!””

Digital_Logo

Hur utformar man något när man inte riktigt vet hur det ska se ut, hur det ska bli. Vilka faktorer som man ska förhålla sig till. När ens yrkesroll växer fram allt eftersom man prövar och funderar över stegen man tar.

I sju år har jag testat att vara digitalista, prövat mig fram. Har haft en ganska god bild av vad jag tänker den innebär hela tiden men problemet har snarare kanske varit att nå ut med en tydlighet till mina kollegor. Det är inte alla som riktigt förstår vad jag håller på med eller hur jag tänker att det bör fungera. Det är lite som en blandning av IT-support och vaktmästare för vissa och lite mer kopplat till själva arbetet med barnen och miljöerna för andra. Men det har nog att göra med en mer organisatorisk fråga. Hur får man alla delaktiga utan att alla behöver driva frågorna och sätta sig in i alla olika aspekter. För min del handlar det om att jag vet vilka jag ska vända mig till, vilka som är bra på vissa saker, alla kommer inte att vara intresserade av teknik eller sammanhang de verkar i. För mig är det då viktigt att de andra känner att de kan vända sig till mig med sådana frågor, ibland är jag bollplank ibland får jag gripa in mer direkt. Därför måste saker och ting byggas upp på ett sådant sätt att det blir tillgängligt för alla, barn som personal.

Men även att man försöker diskutera och lyfta upp frågorna som uppstår och då krävs det forum för det. Under de sju åren som gått har jag ibland drivit saker själv, ibland dragit in andra, ibland lyft det till att alla ska involveras. Men det är svårt, för teknik får alltid börja i underläge. Finns ingen hiss, man får ofta börja i källaren och bära upp allt för trapporna, allt medan nyttotvivel och samhällsdebatt klänger på ryggen.

Den förste digitalistan, vilket i princip innebär att det är upplagt för att gå fel ganska många gånger. Göra misstag som man drar lärdom av. Springa upp och ner i trappan. För att förste reformen ska fungera så tror jag att man måste lämna utrymme för att testa och göra fel, testa och göra rätt. Speciellt när det ser så olika ut över hela Sverige.

I de bästa av stunder på mitt jobb så har jag inte behövts, barnen har själva kommit i ett läge där de själva kan använda tekniken för att skapa sammanhang de tycker är intressanta. Samma sak med pedagogerna, för mig handlar det på ett sätt om att inte behöva göra utan snarare att finnas till, skapa förutsättningar för andra.

Idag så hör jag emellanåt röster om att det behövs flera med en liknande funktion som min, och det finns det, det finns massor av helt fantastiska pedagoger runt om i landet som gör det jag gör, bara det att de inte kallar sig för digitalistor. Men jag hör även röster som säger att det jag gör inte är så märkvärdigt, det tycker inte jag heller att det är. Men jag tycker samtidigt att jag är bra på mitt jobb, mycket på grund av att jag inte har alla svaren eller är rädd för att misslyckas. Det är så mycket roligare att arbeta när man lär sig något nytt… nya utmaningar är det som driver oss alla framåt, i den takt vi själva är komfortabla med. När vi lär oss är vi alla först…

 

En smakelse tack!

Kapitel LXXXIX
”the storyteller”

En smakelse, jag har funnit en smakelse! Ordet myntades av @Sprattelknaster under en diskusson på twitter. Jag tolkar det som något man har svårt att motstå men det gör liksom inget, men det är min tolkning. Det fanns vissa lite olika tolkningar men den blev min, det gillar jag med ord, de som är öppna för tolkning (ska sluta skriva tolkn…)

Berättelser är en smakelse för mig, må så vara i en bok, på en film eller när ett barn berättar något på jobbet. En upplevelse som ger något i mötet med något bortom mig. Tror att det är därför jag har så svårt att sluta se på filmer, även de dåliga. Vill så gärna höra berättandet, dramaturgin eller avsaknaden av den.

Begreppet smakelse (om det nu är ett begrepp) får mig inte helt oväntat att tänka på bakelse. Hur utsidan egentligen inte säger så mycket om innehållet. En sak som jag minns från när jag var liten var de där grodbakelserna som ser ut som Kermit, helt underbart fina men smakar inte alls som jag vill. Jag vill att den ska vara god, men det är den inte. Precis som en berättelse blir man ibland överraskad av innehållet, vilket både kan vara negativt och positivt.

Barnen lever i berättandet, leken kan transformera allt i världen till det man just behöver för stunden, för att berättelsen ska leva vidare. Antingen när man sitter själv eller det finns andra som man interagerar med. Responsen på det man berättar tränar oss i att tolka vår omvärld. Får ofta höra om en gång när jag var liten och berättade för en granne att jag hade sett en massa hajar när jag åkte över med en Finlandsbåt, genom en glasbotten på fartyget. Kanske inte helt sant men det var en bra berättelse för han slutade att måla sitt garage och började lyssna på mig. Tror att den stunden har påverkat mig mycket, jag tycker om att berätta saker. Så länge någon vill lyssna, men jag lyssnar lika gärna på någon annans berättelser.

Min bild av mänskligheten är att bra berättelser har alltid fångat oss, och bra berättare. Från de som stod i skenet av eldstaden i grottans trygga vrå till dagens alla former av berättande. Inget nytt under solen bara det att grottan har blivit så väldigt mycket större.

 

Parlör Del II

Kapitel LXXIX
”what´s this?”

Barnens ord från Minecraft som likt vilket annat språk nått en förståelse till en större grupp, en gemenskap som binds samman av samman intressen.

Giftdricka: alla typer av potions (drycker) som man kan få fram i spelet. Effekten av drycken är sekundär då man kan kasta iväg massor av flaskor i creative mode

Livbana:läget kallas vanligtvis survival mode eller överlevnadsläge. Där små hjärtan visar hur mycket ”liv” man har kvar. Vedertaget koncept i nästan alla olika typer av spel som även finns i Minecraft. Vissa barn tycker inte om livbanor då det hämmar de kreativa aspekterna av byggandet genom att allt byggmaterial inte är tillgängligt hela tiden.

Köpa: när man öppnar upp innehållsförteckningen över alla möjliga byggstenar i creative mode, appliceras även på livbanor men är inte lika förekommande uttryck då.

85 år

Kapitel LXXVI
”dance!”

Idag såg jag en äldre gestalt möta barnen på ett mycket spännande sätt. Det uppstod en tid sedan av en slump då en annan äldre gestalt först visade sig utanför musikens ramar. Dagens tekniska möjligheter såg till att dessa möten är möjliga och ger barnen möjligheter att interagera med dem.

Den är iklädd en fasansfull skrud av mörker och död, men likaså skrattar barnen i dess anlete.

Skratten ligger kvar som ett eko från en karriär som var i sin linda, ett namn som alla numera känner.

Ett imperium hade ännu inte byggts upp, nu synonymt med kommers och dålig smak enligt vissa.

Åttiofem år senare så ger den glädje och barnens fulla uppmärksamhet

Den första Silly Symphonies av Walt Disney, Skelettdansen

En helt fantastisk interaktion mellan teknik, en gammal gestalt och barnens nya rörelser bevittnade jag idag, andra hade redan sett det ske. Men jag såg det idag och förundras över slumpen som tog vägen via en tjeckisk animering av I bergakungens sal och sedan till Skelettdansen. Där barnen helt lyriska följer med i dansen som skeletten och Disney bjuder upp till.

 

Sudda sudda…

Kapitel LXXIII
”now you see me, now you don´t”

google_on_my_etch_a_sketch_by_pikajane-d3846dy

Att ta ett steg tillbaka, titta på vad man har byggt upp under en tid. Lösningar och detaljer på de problem som har uppstått. Alla gånger man har gjort fel, testat saker som inte fungerat. Allt detta sammantaget ger en viss bild av saker som man har åstadkommit, min version av sanningen. För vad man har gjort för val och handlingar är ytterst subjektiva. Självklart sker det i förhållande till andra, men det är ändå mina val.

Så när man står där och tittar på det som man har målat upp, med de små vita vreden på den röda ramen.

Är man beredd att skaka om allting, sudda ut och börja om?

Ja, kunskapen om misstagen finns kvar, likväl som det som fungerade. Två sidor av samma mynt.

De två sidorna bildar tillsammans en helhet och när man testar något som man inte riktigt vet vad resultatet ska bli, man flippar upp myntet mot taket. Det bildas en skimrande sfär när det roterar.

Hur ska det landa, misslyckat eller lyckat?

Spelar ingen roll, det är samma mynt.