Ett kollektivt tänkande

Att bygga ett socialt nätverk där delarna bidrar till en större helhet pågår på förskolor överallt. Barn som ser vikten av sina kompisar och deras kunskaper och löser problem, formar hypoteser som de reflekterar över gemensamt, de tränar upp en social intelligens.

Vad man än tycker om Alexander Bard så är tyckandet troligtvis baserat på Army of Lovers-tiden eller hans medverkan som jurymedlem i Idol och möjligtvis uppfattar man honom som speciell, i bemärkelsen ”speciell”. Alltså inte positiv… men strunta i det och lyssna på vad han säger nedan.

Internet och teknik som en social företeelse alltså, men Alexander lyfter även frågan till hur han tycker hur man ska arbeta i skolan. Lite som det brukar vara, det är sällan förskolan diskuteras som en plats för lärande. ”Där man äter frukt och vilar” har jag ibland hört sägas om förskolan. (Vilket även sker på en del arbetsplatser som har fruktkorg och vilorum för anställda.) Men vad han eftersträvar ser jag på många förskolor.

Den sociala intelligensen är en extremt påtaglig del av förskolan, hur agera i grupp? Vad är okej att göra? Leka tillsammans? Hur hanterar man att bli så frustrerad att man vill bita någon? Vilka sociala koder måste man lära sig att lyssna in? Hur driver man projekt tillsammans? Vem kan hjälpa mig med det här av mina kompisar på förskolan? Alla dessa punkter och mer där till är något som barnen i förskolan brottas med varje dag.

Alla dessa punkter är något som man också brottas med på arbetsplatser och skolor, kanske inte det där med att bitas, men frustration över kollegor som man inte vet hur man ska hantera är inte helt ovanligt. Men arbeta i projekt, hitta sin roll, nätverka, lösa gemensamma problem och skapa en positiv atmosfär är en del av yrkeslivet för de flesta. Vilket även har flyttat ut på nätet, vi samverkar och bollar idéer bygger upp en social intelligens med andra, inte alltid helt oproblematiskt då vi vuxna verkar vara mycket sämre på att tänka tillsammans. Team-building är på ett sätt yrkeslivets motsvarighet till att jobba ihop barngruppen.

 

Så min förhoppning är att vi andra kan lära av hur barnen lär, genom social intelligens.

Hur långt har ni kommit?

Ibland uttrycks det med ”Ja, vi har ju inte kommit så långt med tekniken på vår förskola, inte lika långt som…” eller ”det är så svårt att få med alla på tåget” dessa liknelser betyder alltså att det är en resa som försegår. Diskussionerna handlar också många gånger om vad man har packat, vilken teknik har man med sig. Liknelsen med att resa för med sig att man också måste ha ett mål, när man har nått upp till vissa kriterier så är man framme. Man skulle kunna beskriva det som ett linjärt resande, när tillräckligt många saker utanför fönstret ser ut som att man är framme så är man framme. Problemet är att det är svårt att veta vad man ska titta efter när de flesta tittar efter olika saker eller tolkar vad man ser annorlunda. Sedan säger det ingenting om vad man ska göra när man väl har kommit fram eller vem som pekade ut riktningen och sa hur det ska se ut. Lite förenklat sagt, vart är ni på väg?

Ett annat exempel är när någon annan har köpt resväskorna och redan packat åt en. ”Kommunens IT-avdelning har köpt in (vad det nu är) och vi vet inte hur vi ska använda det” Kan ibland bli som att man tänkte åka på en polarexpedition och man har fått shorts. Det här är givetvis mycket svårare än så för många gånger vet man ju inte själv vad som behöver packas inför en polarexpedition, men man är ganska säker på att shorts inte behövs. Fokus hamnar också väldigt fort här på vad man inte har, ”hade vi bara haft (vad det nu är) så hade vi…” Men lite förenklat sagt, vart är ni på väg?

8603567984_fdceae3bea_o

Posttraumatiskt SETTsyndrom, BETT-mania och andra yttre faktorer som exempelvis olika Facebookgrupper spelar också in. Man blir inspirerad och till viss del stressad av saker man ser och nya produkter. Jag har medverkat till viss del i detta, man inspirerar med sitt arbete och hur man tänker. Men för mig har sakerna aldrig varit särskilt intressanta, tekniken i sig är rätt tråkig utan det handlar om hur det används. Finns en hel del med fantastiska tekniska saker man kan köpa in till en förskola, men man måste alltid tänka på vilket syfte har sakerna. Jag tänker att det handlar alltid om hur det sedan kan göras tillgängligt och användas. Den senaste tiden har jag börjat se en trend om att barnen i förskolan ska få uppleva tekniken, vilket jag ser som en positiv förflyttning då det tidigare många gånger har handlat om ett skollikt innehåll i appar eller program, att barnen ska lära sig räkna, ljuda och annat som är väldigt statiskt och har också en linjär progression. Men lite förenklat sagt, vart är ni på väg?

Några kollegor till mig arbetade för några år sedan med tåg och resande tillsammans med en barngrupp. Efter ett tag använde de en dator och en projektor för att låna andra människors erfarenheter, lånet skedde via youtube. För det är i grund och botten vad det är, en samling av erfarenheter och intryck som man kan låna. En av projektionerna var av en berg-och-dalbana, i en process kring barnens fascination av tåg och rälsburet resande. Men det är fortfarande en upplevelse av att färdas. Det viktiga som jag ser här att det är kopplat till barnens undersökande, inte en isolerad händelse eller happening. I en berg-och-dalbana kanske inte resandet är det man i huvudsak tänker på, man kommer ju ganska fort tillbaka till samma ställe. Men lite förenklat sagt, vart är ni på väg?

Om det har undgått någon så är jag lite kritisk till resandet som metafor och jag är rädd att man många gånger fastnar i upplevelsen av teknik…

Har använt McGyver som metafor förut, ni vet han som löser alla problem genom att titta sig omkring, och tänker använda honom igen. För McGyver är inte resan intressant, inte heller en specifik plats. Han brukar nästan alltid bli inlåst någonstans och måste ta sig ut genom att använda det som finns runt omkring honom. Precis så tänker jag att det är på förskolor runt om i landet, några sitter fast i en lada, i en källare, ett torg kanske, uppe på en vind… alla förskolor är olika och det finns olika förutsättningar och hinder. Så i slutändan handlar det om vad som finns runtom en, vad kan ni kombinera för att spränga gränserna och öppna upp dörrarna? Lite förenklat sagt, ni är redan framme…

Men jag tycker att…

…vi måste läsa det här

Inga strålskyddsskäl att avstå tekniken

Strålsäkerhetsmyndigheten har mätt exponeringen för radiovågor i skolmiljö där trådlösa datornätverk används. Mätningarna visar att exponeringen är mycket låg. Den är lägre än en hundratusendel av vad som krävs för att kunna orsaka en säkerställd hälsopåverkan.

Det finns inga vetenskapligt grundade misstankar om hälsorisker med att exponeras för radiovågor från trådlösa datornätverk. Därför finns det inga strålskyddsskäl för att undvika att installera eller använda sådana, vare sig på skolor eller i hemmiljö.

Andra tunga expertinstanser delar den här uppfattningen, bland annat Världshälsoorganisationen WHO och EU:s vetenskapliga råd (SCENIHR). Även strålsäkerhetsmyndigheter i andra länder, som har egna expertråd, har dragit liknande slutsatser.

 

Hör allt som oftast farligheterna med trådlösa nätverk, att vi inte riktigt kan veta, strålning är för evigt förknippat med Tjernobyl. ”Stäng av surfplattorna, göm dem i skåp så att barnen inte kommer nära dem”. Så kanske ingen säger, men vad vet jag, jag tycker bara att vi ska läsa forskning. Det finns alltså en myndighet som säger att det inte är farligt.

”Men går det verkligen att tro på? Jag tycker ju att det verkar farligt”

Karta över internet

Skiss över internet

 

Det jag tycker är intressant är att bara för att det är teknik så har vi en annan diskussion, återkommer till det snart. Osäkerheten kring vad vi ska göra med sakerna drar med sig svepskäl som gör att vi inte behöver ta itu med HUR ska vi göra? Det går inte att tänka tanken att vi kommer att ta bort internet.

”Nu har vi prövat det här med internet, och jag tycker inte att det var så bra, jag saknar min telefonkatalog och att det blev på tok för mycket kattbilder”

Så vad har då internet gett oss? Nya arbeten, lättare att skapa opinion, boka böcker på biblioteket mitt i natten, lyssna på musik var jag än befinner mig, skicka fotot på mitt barn till mina föräldrar mitt i yoghurtätandet och så vidare. Det har gett oss nya möjligheter att kommunicera och har förändrat hela samhället.

Det går inte att ta bort, men är allting rosenskimrande och idylliskt för det? Det är det verkligen inte, folk hatar varandra, snor lösenord, lägger upp taskiga och kränkande bilder. De finns de som luras och vilseleder, lägger upp ”sanningar” om invandring. Hur schampoo skapar bölder. Allt finns där på internet, bara att googla. Hur farligt det är med trådlösa nätverk.

En annan sak som jag tycker att vi i så fall ska ta bort är alla bilar och vägar. Vi VET att avgaser är farliga, vi VET att de finns människor som kör onyktra, vi VET att barn utvecklar astma, vi VET att det är en klassfråga, vi VET att det förstör vår miljö, vi VET att det varje dag dör människor i trafiken över hela världen. Allt det här och mycket mer VET vi om bilar och bilister.

Så varför låter vi barnen i förskolan vistas i dessa miljöer, varför finns det vägar i närheten av förskolor, hur kan vi ens gå med dem till bussen?

Därför att bilar har förändrat samhället och vi kan ta bussen till det där museet eller utflykten för att barnen ska få uppleva något. Det finns som sagt problem med bilar och vi jobbar ständigt för att göra exempelvis miljöpåverkan så liten som möjligt, men det finns fortfarande andra farligheter. I kontrast till farligheterna ges barnen också erfarenheter och får möjligheter att ta till sig av kommunikation på ett annat sätt, lära sig hur man uppför sig i trafiken, de ser vilka möjligheter det finns att förflytta sig. Med vår hjälp och närvaro.

Så varför ska inte barnen få vår hjälp på internet, varför närvarar vi inte där?

En fiiiin lapp

Lämnar in en lapp där det står att min son ska vara ledig hela sommaren från sin förskola. ”Men det här var en fiiiin lapp” det känns lite som att jag får en klapp på huvudet för att jag har varit duktig när pedagogen säger det, känslan av att precis ha ätit upp något man egentligen inte var så sugen på, men duktig var jag som gjorde det.

Vad säger det här då?

Vill de inte ha min son på förskolan? ”Vad skönt att vi slipper honom under sommaren”. Nej, de tycker om honom så där är inte det något problem. Men det ska ju inte heller göra någon skillnad, alla barn ska vara lika välkomna till förskolan. Men tur att han får vara ledig på sommaren, bättre än att han är här hör jag de säga i mitt inre.

https://www.facebook.com/246524682148720/photos/a.248025945331927.61695.246524682148720/594355580698960/?type=1&theater

”Bilden från Facebook”

Sedan ser jag en annan ”lapp” dyka upp på Facebook, handlar om att föräldrar ska stänga av sina mobiler när de hämtar sina barn, igen får jag känslan av en klapp på huvudet. Förskolan i Norge som publicerat bilden har inte en sådan lapp uppsatt på sin förskola förklarar de i bildtexten och att det inte är ett problem, men det är utan tvekan många som håller med om skyltens text, varför?

Det finns en sida av sånt här som jag inte riktigt tycker om, uppfostrandet.

”Vet du inte om att ditt barn är det viktigaste i världen?”

Vi vill ha en samverkan med föräldrarna, eller vill, vi ska ha det. Men på vilka grunder har föräldrar rätt att tycka till? Vad får föräldrar tycka till om och vad får de information om? Kan se väldigt olika ut och allt utgår givetvis från vad föräldrar tycker är viktigt. ”Jag tycker ni ska ha gardiner för det är mycket mysigare” Självklart får du som förälder tycka det, betyder dock inte att det kommer att köpas gardiner. Men vad får föräldrar ha en åsikt om?

Mötet med barnen, det är därför vi arbetar inom förskolan. De förtjänar allas fulla fokus, men innan man sätter upp skyltar om att föräldrar ska stänga av telefoner ska man kanske ställa sig frågan hur det ser ut med sitt eget fokus. Jag tror att det finns fler pedagoger än jag själv som har stått på gården och pratat med kollegor om sådant som inte har med barnen eller jobbet att göra, eller på avdelningen för den delen. Men regeln kanske bara gäller om det är ens egna barn man ska hämta, annars är det bara jobbet och då får man prata om annat med andra.

Jobbet, det där som föräldrarna har åkt ifrån för att hämta, för att ha dagens viktigaste möte.

Barnet, det där som man saknade på jobbet.

Skylten, det där som står säger att jag inte vet vad som är viktigt här i livet.

Livet, det där som inte enbart handlar om barnen.

 

Det finns ett stort problem som gör att det är svårt att göra ”rätt”,

”Åker jag från jobbet nu kan jag hämta vid fyra, alla andra verkar ju hämta den tiden. Fattar inte hur alla hinner. Men om jag tar samtalet med kunden i Linköping på vägen till förskolan så kommer jag dit tidigare… Snart framme och Maria från ekonomi ringer och frågar om jag har tid för ett möte på torsdag, där på grinden står det att jag snart ska ha mitt vikigaste möte.”

Alternativet

”Ska bara ringa kunden i Linköping innan jag åker och hämtar på dagis (det heter förskola), oj vad tiden flyger iväg, Har fyllt i schemat att jag ska hämta kvart över fem. Men det är nästan inga barn kvar då, hur hinner alla hämta så tidigt. Nej… Maria från ekonomi ringer, vi måste få tid till det där mötet. Det kommer att bli kvart över fem idag också”

Två alternativ som jag tror är ganska vanliga nu för tiden. Det tar en stund att lämna sitt arbete även om man fysiskt har lämnat sin arbetsplats. Detta givetvis beroende på vad man arbetar med. Men samverkan med föräldrar byggs inte på skuldkänslor, det byggs på samtal och att man lyssnar på varandra. Inte med lappar och brev som berättar om regnkläder, mobilförbud och semestrar där det är bra om man inte är på förskolan.

Om himlakropparnas kretslopp

CopernicSystem

”I sitt verk Om himlakropparnas kretslopp, publicerat 1543, beskrev han hur jorden roterar kring sin axel, och hur den och de andra planeterna cirkulerar kring solen (den heliocentriska världsbilden). Detta stod i strid mot den vedertagna uppfattningen att jorden utgjorde världens mitt med sol, måne och de andra planeterna i banor runt detta centrum, vilket var grundat på vad Aristoteles och Ptolemaios hävdade under antiken.”

Verket skrevs av Nicolaus Copernicus och har ingenting med förskolor att göra. Men jag får ändå tankarna efter att ha diskuterat framförallt lek men även projekt nu på morgonen i en Facebookgrupp. Det hela började i en diskussion om varför man använder så kallade ”leksolar” (eller vet inte om de kallas så, men jag kallar de så nu) där man lyfter allt det som sker i leken kopplat till läroplanen. Leken som en slags garant för att lärande sker. Men precis som det skrevs i tråden så finns det en fara i att falla tillbaka på att barnen gör allt i läroplanen bara de får leka, det sker inte per automatik ett lärande och vad blir då pedagogens roll i det hela?

Det finns en dubbelhet i att tänka lek eller projekt då det snarare är två ben att gå med. Visst, man kan hoppa på ett ben men det är mycket jobbigare att ta sig fram då. 

Så, vad har Copernicus med det att göra? Han förflyttade fokus från jorden som medelpunkt till solen. Jag tänker mig pedagogen som jorden och barnen som solen. Förskolan handlar i grund och botten inte om pedagogerna. Verksamheten måste alltid utgå ifrån det faktum att det finns barn där, men ibland får jag känslan att det är jorden som är viktigast i vissa ögon. Det lyser igenom  i överplanerade aktiviteter där barnen har inget eller mycket lite att säga till om. Möjligtvis får de möjligheten att försöka gissa sig fram till vad pedagogerna hade tänkt att barnen skulle lära sig, det är kanske tydligast i pyssel som inte har med något annat man håller på med i förskolan. Helt plötsligt ska alla göra kycklingar på alla håll och kanter. Visst kan man hävda att det är en tradition, det var även en tradition att tänka att jorden var universums medelpunkt för det sa ju alla att den var, och man hade tänkt på det sättet så länge någon kunde minnas. Samma sak som det där med kycklingar och påsk, vad har egentligen kycklingar med Jesus korsfästelse att göra? Ingenting, för det är en äldre tradition som finns kvar. 

”Men barnen tycker ju att det är så roligt med pyssel”

Är det verkligen så? Var är leken här? Får man som barn säga att man inte vill pyssla? Fantasin att få möjligheter att göra det man vill när det ofta finns ett rätt sätt att bygga kycklingarna. Leksolar och pyssel, är de båda olika sätt att visa föräldrar att det sker saker på förskolan och om ett barn inte gör en kyckling så kan man inte visa det, traditionens makt är enormt stor här.

Copernicus observerade himlakroppar i rörelse, som påverkar varandra men med solen som dess mitt. Allting utgår från solen och det är därför alla andra himlakroppar roterar runt solen.

Barnet som norm

Farlig vägDet gör så fruktansvärt ont när jag landar efter sista hoppet i rutschkanan.

”Haha, den här är inte gjord för vuxna men perfekt för mig”

När jag klättrar runt i ställningarna på leklandet så inser jag hur otroligt obekvämt det är att få en triangel i sidan av kroppen och sedan rulla över cylindrar. Känns som om jag hasar runt i Fångarna på fortet men utan den hägrande guldskatten, kaffe är nära nog guld just nu. Ser andra vuxna som plågsamt försöker hålla takten med sina barn, man nickar lite uppmuntrande till varandra när man förstår att det är den stora rutschkanan som väntar.

Miljöer som är anpassade till barn handlar i regel om lek. Det är ju det barn gör, leker. I parker och andra dedikerade barnzoner. Men det betyder ju inte att barn leker hela tiden, ibland måste de hålla till i den miljön som är gjord för vuxna. Med ibland menar jag i stort sett hela tiden. De ska ju ändå växa upp så det är bäst att de lär sig hur vuxenmiljön fungerar, eller hur?

Men i förskolan växer de aldrig upp, där är de ständigt mellan ett och fem-sex år. Så varför är miljön många gånger inte till för barn. Rekommendationen att ta barns perspektiv genom att som vuxen krypa runt för att få barnets ögon på deras miljö är att flytta blicken till barnen och väl behövlig, det är en väldig ögonöppnare för många.

Men vad händer sedan? Vad är nästa steg efter man har flyttat blicken och insett hur obekvämt det är att krypa runt på golvet, hur håller vi kvar blicken och får det till kroppen. Till viss del kan miljöskyddsombud och kommunal praxis väcka frågan om arbetsställning för personal. Det är absolut ett beaktande att ta i diskussionen om miljö. Men var är barnens ombud i frågan?

Att krypa runt och känna hur obekvämt saker och ting är resulterar troligen i att vi inser att det är obekvämt att krypa runt. Utmaningen ligger i att i det obekväma kunna hitta möjligheterna, för barns miljö handlar inte bara om lek. I så fall skulle alla förskolor se ut som ett lekland.

Med barnet som norm i förskolan, kan vi se det i miljön?

 

 

Det handlar inte om hundar

Varför används inte teknik i större utsträckning inom förskolan? Varför satsar man inte mer på de yngre pedagogerna? Då skulle vi se utveckling…

”Man kan inte lära gamla hundar att sitta”

Old_Mother_Hubbard_Tripe_Dog_With_Pipe_1819Argumentet och förklaringen hör jag ibland när jag lyssnar på någon eller diskuterar förskolans förhållande till teknik. Men jag håller inte med om det argumentet. Det är en allt för enkel förklaring, lika lite som man kan säga att en hel barngrupp är tekniska savanter, det handlar om intresse. Vissa barn är intresserade, vissa pedagoger är intresserade, enkelt eller hur. Tror inte att barn har en a priori, medfödd känsla och intresse för teknik. Skillnaden är kanske snarare att de undersöker det med samma förutsättningar som allt annat demåste undersöka i världen. Känna på tegelstenar, slicka på fönster, öppna skåp och undersöka allt inuti, smaka på lera, trycka på iPads, testa alla knappar. Allt för att undersöka vad som är intressant.

Men vänta nu, intresse är ju en lika enkel förklaring som ålder.

Jo, men med vissa skillnader. Ålder kan man inte göra så mycket åt, det är som det är, men intresse kan man skapa. Förutsättningar för att se möjligheter med teknik är ibland ganska svårt då många tänker att det ersätter något annat. Men som jag har sagt förut, teknik är ett komplement och inte en konkurrent. Utgår man från det ställningstagandet så blir det mycket enklare att se möjligheter. Men det kräver att man blir intresserad, att man hamnar i ett medforskande tillsammans med barnen.

För i slutändan handlar det inte om att lära någon att göra trick, för det handlar inte om hundar.

 

 

 

En timme kub

zDOzWFMFFlpfCCjhatcwQM45m62CYSpcm9_AlWtU6zg

Det finns kuber lite överallt, en ganska vanlig geometrisk figur. Som en sammanslagning av sex stycken ramar kan vi betrakta en tredimensionell tavla. Basen av ramarna, alltså den som vilar mot marken är lite svår att se nerifrån men genom de andra ramarna är det fullt möjligt att beskåda basen.

Fotografen David Liittschwager använde en kub i olika miljöer för att belysa den mångfald av liv som passerar genom under en timme, om platsen inte är strikt kontrollerad och övervakad av människor var det ett enormt variationsrikt liv som passerade. Besprutad och nedbruten för att enbart lämpa sig till en sak, i hans fall ett majsfält var det endast sex olika tecken på liv, varav en var just majs. Savann, korallrev och regnskog bjöd på ett enorm biologisk mångfald.

Jag tycker det skulle vara väldigt intressant att se vilket liv och rörelser som passerar genom en kub under en timme på de förskolor som har byggt upp dessa. Dokumentera gärna en timme kub och dela med er av era upptäckter, är det ett majsfält eller en djungel?

#entimmekub

Lucka 9

Hittade en bok på second hand, den handlar om hur något blir till något annat. Hur skräp har omvandlats till konst under snart hundra år. Rättare sagt 101 år för det första exemplet i boken är från 1913.

Så när händer det då? När blir det konst, när blir Något = Något annat

Boken tar upp en mängd olika konstnärer som har uttryckt sig om denna transformation. När ett material som ser ut som skräp förvandlas till något nytt.

Självklart finns Picasso med i boken, en av naivisterna, och det finns en liten berättelse om när han såg ett rostigt cykelstyre och en sadel bredvid varandra och han bara visste att det hörde ihop och att de skulle bli en tjur. Han sätter samman de två tingen så de bildar en tjur och han lägger sedan verket utomhus i hopp om att någon ska ta isär det och göra om det till en cykel. För honom skulle transformationen då bli komplett.

Saker och tings transformation, förflyttandet av Något = Något annat ser vi hela tiden i barngrupper. Material byter plats, innehåll och skepnad. Men betyder det att alla barn är konstnärer och gestaltar något ständigt? Nä, men det betyder att de utrycker saker som det ser det. Vissa ser en tjur, vissa ser en cykel och några ser något helt annat. Förmågan att förvandla något i stunden och komma överens med andra om förvandlingen är otroligt intressant att titta på och jag har skrivit om det förut.

Det finns som sagt en massa konstnärer i boken men jag väljer Picasso för han står som en garant för konst och alla känner till honom. Så jag avslutar med ett citat av honom, som förvisso säger att alla barn är konstnärer och vem är jag att inte hålla med Picasso.

 

Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once we grow up.

(Varje barn är en konstnär. Problemet är hur man förblir en konstnär när man växer upp)

Pablo Picasso

Vad är #Stafettjulkalendern? Martina förklarar