Hur långt har ni kommit?

Ibland uttrycks det med ”Ja, vi har ju inte kommit så långt med tekniken på vår förskola, inte lika långt som…” eller ”det är så svårt att få med alla på tåget” dessa liknelser betyder alltså att det är en resa som försegår. Diskussionerna handlar också många gånger om vad man har packat, vilken teknik har man med sig. Liknelsen med att resa för med sig att man också måste ha ett mål, när man har nått upp till vissa kriterier så är man framme. Man skulle kunna beskriva det som ett linjärt resande, när tillräckligt många saker utanför fönstret ser ut som att man är framme så är man framme. Problemet är att det är svårt att veta vad man ska titta efter när de flesta tittar efter olika saker eller tolkar vad man ser annorlunda. Sedan säger det ingenting om vad man ska göra när man väl har kommit fram eller vem som pekade ut riktningen och sa hur det ska se ut. Lite förenklat sagt, vart är ni på väg?

Ett annat exempel är när någon annan har köpt resväskorna och redan packat åt en. ”Kommunens IT-avdelning har köpt in (vad det nu är) och vi vet inte hur vi ska använda det” Kan ibland bli som att man tänkte åka på en polarexpedition och man har fått shorts. Det här är givetvis mycket svårare än så för många gånger vet man ju inte själv vad som behöver packas inför en polarexpedition, men man är ganska säker på att shorts inte behövs. Fokus hamnar också väldigt fort här på vad man inte har, ”hade vi bara haft (vad det nu är) så hade vi…” Men lite förenklat sagt, vart är ni på väg?

8603567984_fdceae3bea_o

Posttraumatiskt SETTsyndrom, BETT-mania och andra yttre faktorer som exempelvis olika Facebookgrupper spelar också in. Man blir inspirerad och till viss del stressad av saker man ser och nya produkter. Jag har medverkat till viss del i detta, man inspirerar med sitt arbete och hur man tänker. Men för mig har sakerna aldrig varit särskilt intressanta, tekniken i sig är rätt tråkig utan det handlar om hur det används. Finns en hel del med fantastiska tekniska saker man kan köpa in till en förskola, men man måste alltid tänka på vilket syfte har sakerna. Jag tänker att det handlar alltid om hur det sedan kan göras tillgängligt och användas. Den senaste tiden har jag börjat se en trend om att barnen i förskolan ska få uppleva tekniken, vilket jag ser som en positiv förflyttning då det tidigare många gånger har handlat om ett skollikt innehåll i appar eller program, att barnen ska lära sig räkna, ljuda och annat som är väldigt statiskt och har också en linjär progression. Men lite förenklat sagt, vart är ni på väg?

Några kollegor till mig arbetade för några år sedan med tåg och resande tillsammans med en barngrupp. Efter ett tag använde de en dator och en projektor för att låna andra människors erfarenheter, lånet skedde via youtube. För det är i grund och botten vad det är, en samling av erfarenheter och intryck som man kan låna. En av projektionerna var av en berg-och-dalbana, i en process kring barnens fascination av tåg och rälsburet resande. Men det är fortfarande en upplevelse av att färdas. Det viktiga som jag ser här att det är kopplat till barnens undersökande, inte en isolerad händelse eller happening. I en berg-och-dalbana kanske inte resandet är det man i huvudsak tänker på, man kommer ju ganska fort tillbaka till samma ställe. Men lite förenklat sagt, vart är ni på väg?

Om det har undgått någon så är jag lite kritisk till resandet som metafor och jag är rädd att man många gånger fastnar i upplevelsen av teknik…

Har använt McGyver som metafor förut, ni vet han som löser alla problem genom att titta sig omkring, och tänker använda honom igen. För McGyver är inte resan intressant, inte heller en specifik plats. Han brukar nästan alltid bli inlåst någonstans och måste ta sig ut genom att använda det som finns runt omkring honom. Precis så tänker jag att det är på förskolor runt om i landet, några sitter fast i en lada, i en källare, ett torg kanske, uppe på en vind… alla förskolor är olika och det finns olika förutsättningar och hinder. Så i slutändan handlar det om vad som finns runtom en, vad kan ni kombinera för att spränga gränserna och öppna upp dörrarna? Lite förenklat sagt, ni är redan framme…

Den stora maskinen

Mänskligheten genomgår alltid en förändringsprocess

Ny teknologi ger möjligheter och förutsättningar för ny teknologi, som en omvänd kannibalism, den föder sig själv. Som en stor stånkande maskin producerar och kombinerar den nya upptäckter och teknik, men inte av sig självt. Precis som alla andra motorer behöver den bränsle för att fungera.

Bränslet flyter fram, i floder av neuroner, impulser av elektricitet. Som en enorm stad där kunskaper och erfarenheter far fram kors och tvärs. I hjärnan och i mötet med andra hjärnor finns kunskapen, bränslet.

The_city_lights_of_Singapore_from_high_above

Kunskap är makt

Francis Bacon (1597)

Förskjutet över tid till vår sociala kontext där det snarare betyder

Kunskap är förändring

Alvin Toffler (1970)

Vi som människor har i allt snabbare takt kollektivt förvärvat oss kunskap, vilket i sin tur föder maskinen med bränsle som bidrar till att nya upptäckter inom teknologi och tekniker görs, som ger oss nya kunskaper. Kunskaper som leder till accelererande förändring.

Mänskligheten är alltid i en förändringsprocess, har alltid så varit. Idag är dock bränslet bättre, genom delandet av kunskaper hjälps vi alla åt att driva motorn, den stora maskinen.

Vad har du i händerna?

Det är inte så ofta som vi har en diskussion om farorna med stillasittande barn som tecknar, har pärlplattor eller knådar lera. Ni vet det med att de inte rör sig, ohälsan i att ha en dålig kroppsställning när man sitter på golvet och bygger lego. Det skulle låta väldigt märkligt om vi skulle diskutera på det sättet.

Minnesanteckningar

Kan inte minnas att jag någonsin har hört den debatten, jag undrar varför. Varför hör jag den debatten om teknik nu och då?

Jag tror att en stor del är att vi fortfarande inte riktigt vet vad och hur vi ska göra, framförallt med surfplattor i förskolan.

Det är ett relativt nytt verktyg som vi håller på att bekanta oss med runt om i Sverige och världen. Det är en förhållandevis jämbördig relation mellan barn och pedagog men med en väldig stor skillnad, den ena parten ska ansvara för innehållet. Så frågan är inte egentligen vad har du i händerna? Surfplatta, lärplatta, läsplatta, iPad, Android, Windows, Kindle eller vad man nu faktiskt håller i händerna är inte relevant, frågan är vad gör dina händer? Vad tillåts du att få skapa och undersöka?

Tekniken är inte en konkurrent utan ett komplement

Men då krävs att vi har en diskussion om innehållet eller att några får mandat att bestämma och se över vad händerna ska få göra.

Min förhoppning är bara att man tar ett avstamp i möjligheter och låta kreativiteten ta plats. Barnen är redan där, men det är inte de som bestämmer innehållet. Tycker givetvis att de ska få vara med att påverka, få göra sin röst hörd, men precis som med alla andra material och verktyg i förskolan ligger inte frågan om innehållet hos dem. Tänk bara på att det inte är en jättestor kamera ni bär runt på, det är ett verktyg för att få experimentera, berätta och undersöka. Om det ges den möjligheten…

 

 

Är det inte lite tidigt?

Sitter i taxin på väg från en föreläsning, chauffören frågar mig vad jag har föreläst om. Jag svarar som jag brukar, ”det handlar om digital teknik, människor och miljö, hur allting kan hänga samman i förskolan”

Han undrar om det inte är lite tidigt att barnen ska börja med digital teknik redan i förskolan (dagis) och är det inte mycket kvinnor inom förskolan (dagis).

Jag förstår inte riktigt vad han menar men säger att det är ungefär 98 procent kvinnor inom förskolan och att jag tycker att barnen har en rättighet att få hamna i en relation till teknik, likväl med allt annat de får arbeta med inom förskolan. (exempelvis rita, lera, dansa, sjunga, fundera, undersöka, vatten, konflikter och allt annat som händer)

”Hinner de sätta sig in i allt som händer inom teknik? Jag menar, de brukar ju inte ha så mycket tid?”

För en sekund undrar jag om han menar barnen eller kvinnorna. Inser att han menar kvinnorna. Jag förklarar att det är väl som vilket område som helst, är man intresserad så hittar man tid. Får uppfattningen att det inte är yrket som gör att man har lite tid, utan på grund av att det mest är kvinnor inom förskola. Gör en avvägning om jag ska ge mig in i diskussionen om könsstereotyper och känner samtidigt att jag gör en generalisering av manliga taxichaufförer.

Börjar berätta om en vän (lägger emfas HON) som håller på att arbeta för att digitalisering och framförallt att kod ska genomsyra skola och ges en ökad förståelse. Att vi måste börja förändra hur vi tänker kring teknik, samhället i stort och skolan (och förskolan) är en del av det.

Så nä, jag tycker inte att det är för tidigt att börja med den digitala världen i förskolan. Inte heller världen, den har ju faktiskt redan börjat i förskolan och det finns mer normer än teknik som måste brytas och ges värde.

 

Nästan som knark

Kapitel LCVII
”it´s evolving”

Maslow

Såg den här för en tid sedan, det är en modifierad Maslows behovstrappa eller behovspyramid kanske man ska kalla den i den här illustrationen. Våra grundläggande mänskliga behov som enligt teorin gör att vi kan klättra uppåt. Att stå utan exempelvis boende är psykiskt pressande och man kan inte tänka på något annat.

På översta steget finns det egna behovet av självförverkligande. Maslows trappa känns ibland som ganska fragil, lite som att stegen brister om man sätter ner foten för hårt. Är det marmor eller frigolit som ska bära?

Maslow hade inte internet i sina tankar och ”tillägget” är givetvis gjort med en portion humor. Men mina barn har varit utan internet under några dagar, tror inte att det har hänt tidigare i deras liv. Det blir tydligt hur mycket av deras interaktion med sina intressen som är beroende av det. Har exempelvis inte gått att använda Facetime (typ Skype) med kusinerna eller kolla på Netflix och YouTube. De har ju givetvis överlevt och fått mat och sådant som är på högre steg. Men det är mycket i ens liv som påverkas om det inte finns internet.

Vi satt fast på tunnelbanan idag varpå ett av mina barn snudd på vrålar ”vi kommer att få sitta här i femtio år”, ”men åhh, vad länge” utbrister jag och börjar fundera på hur internet kommer att användas om femtio år. Det var väldigt svårt att komma på då det inte var en tidsmaskin vi satt i utan en stillastående tunnelbanevagn. Men frågan är om Maslows trappa har fått ett nytt steg i hårdaste marmor om femtio år, ett grundläggande behov för att kunna vara tillfreds med livet, återkommer 2064… från min flygande bil…

Spegel spegel

Kapitel XCV
”Melloc!”

För ungefär fyra år sedan började jag att bygga denna miljö där tanken var att använda rummet kopplat till digital teknik och hur tekniken kan förändra ett rum. I princip så blir det en gigantisk spegel där man kan variera hur väggen speglar rummet.

webbkamera

En snabb skiss för att kunna få flera barn att samtidigt kunna interagera med en webbkamera.

Skissen innehåller:

Dator, valfri
Webbkamera, valfri
Projektor, valfri
USB-förlängningskabel, valfri (men lång)

I just detta fallet så är projektorn placerad nära datorn för att sladden inte ska behöva vara så lång där emellan. Den lite längre streckade linjen är USB-kabeln som är ansluten till webbkameran.

Webbkameran sitter på väggen och är riktad in mot rummet

Projektorn skickar bilden så den hamnar på väggen under webbkameran

På datorn så används hemsidan www.webcamtoy.com eller appen i webbläsaren Chrome, fördelen med Chrome är att den kan då användas i offlineläge.

 

 

Storleken har ingen betydelse

Kapitel XCIV
”ohh, there on the inside”

1400653546345

För den som inte känner igen den större svarta gestalten så är det alltså ett minneskort, kallat diskett, som tack och lov har förändrats med tiden. Kommer ihåg när jag fick det glamorösa uppdraget att installera Windows (borde vara 95) på diskett, det var över sjuttio stycken.

Men denna diskett hade även den en större förälder, på 5,25″ (vilken även den hade en större förälder på 8″)

På bilden går vi från 360 KB till 128GB

128GB=128000MB=128000000KB

Barnet rymmer alltså sin förälder 355555.555556 gånger

Förste vad?

Kapitel XC
”ehh, that way! i mean that way!””

Digital_Logo

Hur utformar man något när man inte riktigt vet hur det ska se ut, hur det ska bli. Vilka faktorer som man ska förhålla sig till. När ens yrkesroll växer fram allt eftersom man prövar och funderar över stegen man tar.

I sju år har jag testat att vara digitalista, prövat mig fram. Har haft en ganska god bild av vad jag tänker den innebär hela tiden men problemet har snarare kanske varit att nå ut med en tydlighet till mina kollegor. Det är inte alla som riktigt förstår vad jag håller på med eller hur jag tänker att det bör fungera. Det är lite som en blandning av IT-support och vaktmästare för vissa och lite mer kopplat till själva arbetet med barnen och miljöerna för andra. Men det har nog att göra med en mer organisatorisk fråga. Hur får man alla delaktiga utan att alla behöver driva frågorna och sätta sig in i alla olika aspekter. För min del handlar det om att jag vet vilka jag ska vända mig till, vilka som är bra på vissa saker, alla kommer inte att vara intresserade av teknik eller sammanhang de verkar i. För mig är det då viktigt att de andra känner att de kan vända sig till mig med sådana frågor, ibland är jag bollplank ibland får jag gripa in mer direkt. Därför måste saker och ting byggas upp på ett sådant sätt att det blir tillgängligt för alla, barn som personal.

Men även att man försöker diskutera och lyfta upp frågorna som uppstår och då krävs det forum för det. Under de sju åren som gått har jag ibland drivit saker själv, ibland dragit in andra, ibland lyft det till att alla ska involveras. Men det är svårt, för teknik får alltid börja i underläge. Finns ingen hiss, man får ofta börja i källaren och bära upp allt för trapporna, allt medan nyttotvivel och samhällsdebatt klänger på ryggen.

Den förste digitalistan, vilket i princip innebär att det är upplagt för att gå fel ganska många gånger. Göra misstag som man drar lärdom av. Springa upp och ner i trappan. För att förste reformen ska fungera så tror jag att man måste lämna utrymme för att testa och göra fel, testa och göra rätt. Speciellt när det ser så olika ut över hela Sverige.

I de bästa av stunder på mitt jobb så har jag inte behövts, barnen har själva kommit i ett läge där de själva kan använda tekniken för att skapa sammanhang de tycker är intressanta. Samma sak med pedagogerna, för mig handlar det på ett sätt om att inte behöva göra utan snarare att finnas till, skapa förutsättningar för andra.

Idag så hör jag emellanåt röster om att det behövs flera med en liknande funktion som min, och det finns det, det finns massor av helt fantastiska pedagoger runt om i landet som gör det jag gör, bara det att de inte kallar sig för digitalistor. Men jag hör även röster som säger att det jag gör inte är så märkvärdigt, det tycker inte jag heller att det är. Men jag tycker samtidigt att jag är bra på mitt jobb, mycket på grund av att jag inte har alla svaren eller är rädd för att misslyckas. Det är så mycket roligare att arbeta när man lär sig något nytt… nya utmaningar är det som driver oss alla framåt, i den takt vi själva är komfortabla med. När vi lär oss är vi alla först…

 

”Åhh spräng!”

Kapitel LXXXVII
”part of a team!”

Teamwork

Två barn sitter tillsammans framför datorn och spränger ut en grotta som de fyller med lava. En styr med tangentbordet och alla bokstavskommandon.

En styr med musen exakt var dynamiten ska hamna och hur de ska röra sig.

Tre och fyra år gamla sitter de och tillsammans planerar hur de ska gå tillväga och vad som behövs göras. Helt plötsligt upptäcker de att det är dags att sova,

”Vi går någonstans och sover”

varpå de kommer överens om en bra plats att sova på, bygger en säng och börjar att göra snark och sovljud.