Det handlar inte om hundar

Varför används inte teknik i större utsträckning inom förskolan? Varför satsar man inte mer på de yngre pedagogerna? Då skulle vi se utveckling…

”Man kan inte lära gamla hundar att sitta”

Old_Mother_Hubbard_Tripe_Dog_With_Pipe_1819Argumentet och förklaringen hör jag ibland när jag lyssnar på någon eller diskuterar förskolans förhållande till teknik. Men jag håller inte med om det argumentet. Det är en allt för enkel förklaring, lika lite som man kan säga att en hel barngrupp är tekniska savanter, det handlar om intresse. Vissa barn är intresserade, vissa pedagoger är intresserade, enkelt eller hur. Tror inte att barn har en a priori, medfödd känsla och intresse för teknik. Skillnaden är kanske snarare att de undersöker det med samma förutsättningar som allt annat demåste undersöka i världen. Känna på tegelstenar, slicka på fönster, öppna skåp och undersöka allt inuti, smaka på lera, trycka på iPads, testa alla knappar. Allt för att undersöka vad som är intressant.

Men vänta nu, intresse är ju en lika enkel förklaring som ålder.

Jo, men med vissa skillnader. Ålder kan man inte göra så mycket åt, det är som det är, men intresse kan man skapa. Förutsättningar för att se möjligheter med teknik är ibland ganska svårt då många tänker att det ersätter något annat. Men som jag har sagt förut, teknik är ett komplement och inte en konkurrent. Utgår man från det ställningstagandet så blir det mycket enklare att se möjligheter. Men det kräver att man blir intresserad, att man hamnar i ett medforskande tillsammans med barnen.

För i slutändan handlar det inte om att lära någon att göra trick, för det handlar inte om hundar.

 

 

 

Att längta

Och då sa Fy:
– Jag längtar lite efter någonting
– Vad längtar du efter då? sa Jaffar. För jag längtar lite jag också.

Fy och Jaffar lever i Beppe Wolgers värld, de vet inte vad de längtar efter så de kliver upp i natten och undersöker vad de längtar efter. De hamnar på ett piano och klättrar omkring bland tangenterna och inne i pianokroppen, tydligen är Fy och Jaffar ganska små. Att de sover i var sin toffla är första ledtråden.

Tänker att det är vad lek handlar om. Ledtrådar och överenskommelser. Är vi överens om världen så kan vi utforska den tillsammans, Beppe berättar och jag lyssnar i det här fallet. I mitt huvud ser jag leken mellan Fy och Jaffar. Lyssnar på vad de säger till varandra i berättelsen. Kan inte påverka vad som händer, för det spelades in 1969, men jag är överens om världen.

Vet inte hur många gånger man har stått i en barngrupp och lyssnat på barn som längtar efter något. Tittat på när de hittar vägen, begrundar ledtrådarna. Inte alltid överens

Ibland vet man inte riktigt vad man längtar efter, men

”ibland blir det en liten melodi”

Allt som finns…

Kapitel LXX
”so long thanks for all the fish”

Allt som finns
(fritt översatt av mig)
Detta är från inledningen av min föreläsning, citatet kommer alltså från Douglas Adams som mest är känd för böckerna om Liftarens guide till galaxen. The Salmon of Doubt gavs ut postumt och innehåller en mängd kortare texter. Ur citatet är det framförallt den första strofen som jag tänker är intressant i en förskolekontext. Den teknik vi i regel funderar över hur vi ska förhålla oss till har för förskolebarnen alltid funnits. Interaktionen med teknik är inte alltid genom knappar och reglage längre. Det är i regel genom en helt slät yta av glas som vi kommer i kontakt med de digitala medierna som vi dagligdags har i våra händer, telefoner och surfplattor.

Varför ska då tillgängligheten vara en fråga?
Måste vi inte ta steget mot barnens samtid och därigenom deras framtid?

Via Dolorosa

Kapitel LVIII
”listen now!”

Ödmjukhet är ett ganska komplicerat begrepp, det är för mig bland annat att lyssna in och ta del av andras erfarenheter. Inte förhäva sig själv på bekostnad av andra. Att vara ödmjuk inför livet kan få en att förvänta sig något dåligt runt hörnet, man ska inte hålla det så högt för det är ett bräckligt liv vi lever. Ödmjukhet kan även få en att förringa sig själv, hålla sig tillbaka.

Vet inte om det egentligen är ödmjukhet men vi brukar ikläda det med jante istället.
Att komma med ett ödmjukt förslag kan vara livsfarligt, för risken är att man har underliggande motiv är ganska vanligt.

För en tid sedan myntade jag ett ord, skenmjuk, en korsning av skenhelig och ödmjuk. Har träffat sådana människor utan att jag hade ett ord för det, men nu har jag ett, kan jag ödmjukt säga. Jag tror att man kan vara ödmjuk och samtidigt kliva fram, räcka upp handen och säga:

”Jag kan göra det!”

För ödmjukhet är inte samma sak som undergiven eller underkastad. För mig är ödmjukhet att veta vem man är, att man inte behöver hävda sig gentemot andra. Att man inte har något att bevisa och inte heller någon anledning att förtrycka andra. Ödmjukhet är på ett sätt även ålder, min egen i det här fallet. Den arrogante tonåringen jag fordom var ger mig en insikt om den idioti det innebär att vara tvärsäker på allt. Det finns inga absoluta begrepp, allt är i relation till andra. Jag är inte mitt livs mening.

“One of the painful things about our time is that those who feel certainty are stupid, and those with any imagination and understanding are filled with doubt and indecision.”

― Bertrand Russell

Tvivlen, obeslutsamheten gör på något sätt att man inte vågar pröva tanken. Att man håller tillbaka orden, innan man ens har testat dess bärkraft. För jag tänker att det är precis det som gör att idéer kommer någonstans, att man prövar dem. Hur ska man kunna komma på alla infallsvinklar, alla möjliga problem innan man går på vägen, det går ju inte, för de kommer ju på vägen. Men den väg man redan vet hur den ser ut i sitt inre, vart problemen är och vilka hinder man har framför sig. Den vägen ter sig lite trist att ta, i alla fall själv. För med andra ögon med på vägen upptäcker man andra saker, vissa problem kanske har elementära lösningar eller så går man bara förbi dem och man har glömt bort att det var problem, för då var det ju inga problem. Möjligen tar man en annan stig än vad som var tänkt också.

Via DolorosaFör handlar det inte om det egentligen, att våga pröva livet. Men med ödmjukheten som ledsagare på färden, men det är ett kors jag försöker bära, Via Dolorosa.

Mot ljuset

Kapitel LI
”bright light!”

Efter några dagar av illamående och magsjuka lyckades jag slutligen masa mig ut i vårsolen och känna en föraning om sommarvärmen.

The sun is gone, but I have a light.
Kurt Cobain

The chances of each of us coming into existence are infinitesimally small, and even though we shall all die some day, we should count ourselves fantastically lucky to get our decades in the sun.
Richard Dawkins

My sun sets to raise again.
Elizabeth Barrett Browning