Förste vad?

Kapitel XC
”ehh, that way! i mean that way!””

Digital_Logo

Hur utformar man något när man inte riktigt vet hur det ska se ut, hur det ska bli. Vilka faktorer som man ska förhålla sig till. När ens yrkesroll växer fram allt eftersom man prövar och funderar över stegen man tar.

I sju år har jag testat att vara digitalista, prövat mig fram. Har haft en ganska god bild av vad jag tänker den innebär hela tiden men problemet har snarare kanske varit att nå ut med en tydlighet till mina kollegor. Det är inte alla som riktigt förstår vad jag håller på med eller hur jag tänker att det bör fungera. Det är lite som en blandning av IT-support och vaktmästare för vissa och lite mer kopplat till själva arbetet med barnen och miljöerna för andra. Men det har nog att göra med en mer organisatorisk fråga. Hur får man alla delaktiga utan att alla behöver driva frågorna och sätta sig in i alla olika aspekter. För min del handlar det om att jag vet vilka jag ska vända mig till, vilka som är bra på vissa saker, alla kommer inte att vara intresserade av teknik eller sammanhang de verkar i. För mig är det då viktigt att de andra känner att de kan vända sig till mig med sådana frågor, ibland är jag bollplank ibland får jag gripa in mer direkt. Därför måste saker och ting byggas upp på ett sådant sätt att det blir tillgängligt för alla, barn som personal.

Men även att man försöker diskutera och lyfta upp frågorna som uppstår och då krävs det forum för det. Under de sju åren som gått har jag ibland drivit saker själv, ibland dragit in andra, ibland lyft det till att alla ska involveras. Men det är svårt, för teknik får alltid börja i underläge. Finns ingen hiss, man får ofta börja i källaren och bära upp allt för trapporna, allt medan nyttotvivel och samhällsdebatt klänger på ryggen.

Den förste digitalistan, vilket i princip innebär att det är upplagt för att gå fel ganska många gånger. Göra misstag som man drar lärdom av. Springa upp och ner i trappan. För att förste reformen ska fungera så tror jag att man måste lämna utrymme för att testa och göra fel, testa och göra rätt. Speciellt när det ser så olika ut över hela Sverige.

I de bästa av stunder på mitt jobb så har jag inte behövts, barnen har själva kommit i ett läge där de själva kan använda tekniken för att skapa sammanhang de tycker är intressanta. Samma sak med pedagogerna, för mig handlar det på ett sätt om att inte behöva göra utan snarare att finnas till, skapa förutsättningar för andra.

Idag så hör jag emellanåt röster om att det behövs flera med en liknande funktion som min, och det finns det, det finns massor av helt fantastiska pedagoger runt om i landet som gör det jag gör, bara det att de inte kallar sig för digitalistor. Men jag hör även röster som säger att det jag gör inte är så märkvärdigt, det tycker inte jag heller att det är. Men jag tycker samtidigt att jag är bra på mitt jobb, mycket på grund av att jag inte har alla svaren eller är rädd för att misslyckas. Det är så mycket roligare att arbeta när man lär sig något nytt… nya utmaningar är det som driver oss alla framåt, i den takt vi själva är komfortabla med. När vi lär oss är vi alla först…

 

En smakelse tack!

Kapitel LXXXIX
”the storyteller”

En smakelse, jag har funnit en smakelse! Ordet myntades av @Sprattelknaster under en diskusson på twitter. Jag tolkar det som något man har svårt att motstå men det gör liksom inget, men det är min tolkning. Det fanns vissa lite olika tolkningar men den blev min, det gillar jag med ord, de som är öppna för tolkning (ska sluta skriva tolkn…)

Berättelser är en smakelse för mig, må så vara i en bok, på en film eller när ett barn berättar något på jobbet. En upplevelse som ger något i mötet med något bortom mig. Tror att det är därför jag har så svårt att sluta se på filmer, även de dåliga. Vill så gärna höra berättandet, dramaturgin eller avsaknaden av den.

Begreppet smakelse (om det nu är ett begrepp) får mig inte helt oväntat att tänka på bakelse. Hur utsidan egentligen inte säger så mycket om innehållet. En sak som jag minns från när jag var liten var de där grodbakelserna som ser ut som Kermit, helt underbart fina men smakar inte alls som jag vill. Jag vill att den ska vara god, men det är den inte. Precis som en berättelse blir man ibland överraskad av innehållet, vilket både kan vara negativt och positivt.

Barnen lever i berättandet, leken kan transformera allt i världen till det man just behöver för stunden, för att berättelsen ska leva vidare. Antingen när man sitter själv eller det finns andra som man interagerar med. Responsen på det man berättar tränar oss i att tolka vår omvärld. Får ofta höra om en gång när jag var liten och berättade för en granne att jag hade sett en massa hajar när jag åkte över med en Finlandsbåt, genom en glasbotten på fartyget. Kanske inte helt sant men det var en bra berättelse för han slutade att måla sitt garage och började lyssna på mig. Tror att den stunden har påverkat mig mycket, jag tycker om att berätta saker. Så länge någon vill lyssna, men jag lyssnar lika gärna på någon annans berättelser.

Min bild av mänskligheten är att bra berättelser har alltid fångat oss, och bra berättare. Från de som stod i skenet av eldstaden i grottans trygga vrå till dagens alla former av berättande. Inget nytt under solen bara det att grottan har blivit så väldigt mycket större.

 

Rebel with a cause

Kapitel LXXXVIII
”regulators!”

En rebell (ursprungligen av latinets rebellis, upprorisk, av bellum, krig) brukar beteckna en upprorsman eller militant aktivist som vänder sig mot den etablerade politiska eller kulturella ordningen. Ordet är belagt i svenskan i källor från 1635

Att vara rebell, sätta sig i motstånd för att förändra. Det behöver inte handla om en krigsförklaring utan lika mycket om att sätta sig i en tillhörighet med andra som vill samma sak. Det kan handla om att man anammar en subkultur med klädkoder och jargong, eller att man delar en passion.

När man sitter i ett rum och känner det, jäklar vad jag vill att det här ska bli bra. Man träffar vissa för första gången men man hör på en gång att viljan är densamma. Vi har helt olika utgångspunkter och erfarenheter men drivkraften att förändra något är lika viktigt för oss alla, förändra bilden som etsat sig fast.

Hos alla ser jag punkter där mina tankar rör sig i samma banor, vi bygger upp ett pussel där bitarna skapas av individerna men allt sitter samman, och det passar inte kartongen. Lådans omslag är blekt av solen och skavt i hörnet av tidens tand. Tejpen som håller ihop hörnen har börjat torka och flagnar.

Bitarna sitter samman, men de passar inte perfekt. De bjuder på motstånd, precis som ett pussel och en rebell ska göra.

Slänger lådans omslag, den gamla bilden går inte att bygga efter längre.

 

 

 

”Åhh spräng!”

Kapitel LXXXVII
”part of a team!”

Teamwork

Två barn sitter tillsammans framför datorn och spränger ut en grotta som de fyller med lava. En styr med tangentbordet och alla bokstavskommandon.

En styr med musen exakt var dynamiten ska hamna och hur de ska röra sig.

Tre och fyra år gamla sitter de och tillsammans planerar hur de ska gå tillväga och vad som behövs göras. Helt plötsligt upptäcker de att det är dags att sova,

”Vi går någonstans och sover”

varpå de kommer överens om en bra plats att sova på, bygger en säng och börjar att göra snark och sovljud.

De uppgivnas parad

Kapitel LXXXV
”a wizard is never late”

20140524_150825

Rensar… vind, garage och alla andra krypin som har samlat på sig saker som borde slängts för länge sedan. Överallt där man tittar finns det saker som borde varit tillbaka i kretsloppet känns det som.

Borde…

Men nu står man istället med en vällastad hyrbil, de där jättestora, med en massa jox. Det ska bli så skönt att slänga allt, tittar på klockan och inser att det är femton noll noll som återvinningscentralen (låter så mycket finare än soptipp) stänger och inte sexton noll noll som jag av någon anledning har fått för mig.

Kommer jag att hinna i tid? Hoppar in i bilen och kör lagligt iväg. Börjar genast att förbereda mig på att jag inte kommer att hinna. Det är väldigt mycket skräp där i lastutrymmet. Vad gör jag med allt om jag inte får lämna det ifrån mig?

1. Visslande och leende lämna tillbaka hyrbilen utan att säga något?
2. Dumpa allt i sjön/skogen som på den gamla goda tiden?
3. Bygga en stor brasa och sjunga in försommaren?
4. Hissa ner bakluckan men de fina knapparna och ropa till skräpet ”Ni är fria nu, smaka på friheten!”
5. Ställa tillbaka allt skräp där jag hittade det
6. Intala mig själv att det är en fantastisk skatt som jag borde gräva ner och göra en skattkarta
7. Åka till en bakluckeloppis

Alla saker skulle ta tid som jag inte har, kanske inte ettan, men jag tror att jag skulle bli upptäckt.

Tittar på klockan och känner att tiden är med mig, är där fjorton och femtiofem. Snurrar runt inne på anläggningen för att hitta en plats att lägga till för att lasta av mitt gods. Storleken på lastbilen gör att det känns som om jag styr runt ett fartyg. Men jag lägger till perfekt och fäller ner landgången och gör mig av med allt i min last.

Det är då jag ser dem, som på en rad står de där med stora hyrbilar, fyra stycken. De som inte hann tills dess grinden slöt sig om den plats som härbärgerar allt folk inte längre behöver eller vill ha.

Femton noll nio, inte fullt en kvart har jag hållit på, vad mycket jag fick gjort på den tiden. Tänker på alla kvartar som jag bara stått och väntat, på tåg eller något annat. Nästa gång ska jag passa på att tömma väskan på skräp, sysselsätta mig den där tiden.

Ser blickarna på de som sitter i paraden utanför när jag passerar bommen. Undrar om de också hade fått för sig att det var sexton noll noll som det stängde, tänker på min lilla lista. Mannen i bilen närmast ser ganska arg ut, han vill nog inte höra mina idéer. Han ser ut att vilja vara själv när han är arg, ibland är det så…

Det här med förebilder

Kapitel LXXXIII
”like the messenger”

Jag har några förebilder, några som man ser upp till och har gjort under lång tid. När man hör vad de säger så nickar man lätt på huvudet, tänker ”precis så tycker jag med” eller ”önskar att jag kunde göra så”. Men vilka de är förändras kanske över tid, eller i takt med att man själv blir äldre får man en ökad förståelse för vad mitt liv innebär och vilka erfarenheter jag själv har av att leva.

Några har följt med under lång tid, inte lika intensivt hela tiden, men de finns alltid där. Ord, begrepp och berättelser som jag har hört av dem finns i mig. Man har tagit del av dess erfarenheter och uttryck.

Idag ska jag höra en av de största förebilderna i mitt liv, från hans väldigt teatraliska början till hur han uttrycker sig nu. Det ständigt politiska patoset för de utsatta, kraften för att verka för en värld där olikheter lyfts och rösten som jag verkligen hör. Det är en förebild som aldrig kommer att försvinna, utan en som man tänker att man vill bli, precis som en förebild ska vara.

Idag är det ett hopp tillbaka, ett hopp till So…

Till PG

 

Väx mitt barn

Kapitel LXXXII
”do you see the butterflies?”

Butterfly

Med de största ögon kommer han fram till mig. ”Titta pappa! Den landade på mig, jag bara stod där”
Han rör sig försiktigt som för att inte störa, höjer handen mot ansiktet för att betrakta den lite närmare.

Jag fokuserar på hans ögon, hur de följer fjärilens kropp och vingarna som sakta rör på sig emellanåt.

Hans blick ser ut att säga ”Så försiktigt jag bär dig, vila dina vingar”

Det är en fin stund, vi står där och betraktar fjärilen.

En stund i relation till livet omkring oss, som plötsligt förändras när något landar på ens finger.

Tittar upp mot hans ögon igen, ser hur han tar in stunden och växer som människa.

 

Högt eller lågt?

Kapitel LXXXI
”what are you talking about?”

Många saker i livet sker utan att man reflekterar över dem, de passerar liksom bara förbi. Det är lite som om man glider fram i en luftballong. Perspektivet gör att man blickar ut över en helhet, svårt att se detaljerna. Vyn kan vara väldigt vacker men det beror delvis på att förutsättningarna måste vara i princip ideala innan man stiger till skyn. Tycker om luftballonger, det där lite oberäkneliga med att man inte direkt kan styra. Man följer med, som livet.

Men livet förändras också, det är en förskjutning från kalas och pyjamaspartyn till fester och vad nu motsvarigheten till pyjamaspartyn är. Kanske någon form av maskerad, eller det är kanske dess motsats. I sin pyjamas är man i det närmaste naken men inte på ett utelämnande sätt, utan mer soffmys i flanellbyxor. Maskeraden syftar till att man ska få dölja sig och vara inkognito eller att få visa upp sig, väldigt mycket antingen eller, allt eller inget.

Lite som politik, det finns väldigt sällan gråskalor allt är svart eller vitt. i det stundande EU-valet och riksdagsvalet finns en tydlig polemik, ”Vad du än kommer att säga så kommer jag att säga att det är dumt, sådeså”. Har haft diskussioner om just det med att debattera, lyfta sin poäng och få sin motståndare att tappa ansiktet och tala lite nedlåtande. Visst det är en gammal konst, retorik, det finns historiskt sett en mängd helt underbara debattörer. Men väldigt sällan när det handlar om låsta positioner.

Det är som om man har låst in sina tankar och idéer på Shurgard eller i något annat förråd, det känns lite säkert att ha allt där men samtidigt lite ansträngande att ändra på något. Man har stuvat in bitar så att det passar ihop (tack Tetris) och tankarna har sedimenterats. Inte sjunker undan och ger plats för mera utrymme utan pressas ihop så att man inte kan se någon skillnad på den där gamla fåtöljen och lådan med blomkrukor. Det blir svårt med nya intryck, förändra tankebanorna. Man får känslan av att man måste få ut hela klumpen av det man har samlat på sig samtidigt genom dörren, man riskerar att tappa perspektivet. Glida runt i sin luftballong och undra vad det är man egentligen betraktar.

Det är då det är intressant att se ur barnens perspektiv, blandningen av det jordnära och det fantastiskt fantasifulla, högt och lågt i en salig blandning. Den stundom lite präktiga Madicken som samtidigt ger röst åt de som inte anses så höga i samhället. När hon står upp för Mia mot Överläraren, ett perspektiv som vi måste ha när vi ser på politik, vi måste protestera när de som har det svårt i samhället döms på förhand och bestraffas.

När deras människovärde förringas, då går det inte att glida förbi i en luftballong.