En timme kub

zDOzWFMFFlpfCCjhatcwQM45m62CYSpcm9_AlWtU6zg

Det finns kuber lite överallt, en ganska vanlig geometrisk figur. Som en sammanslagning av sex stycken ramar kan vi betrakta en tredimensionell tavla. Basen av ramarna, alltså den som vilar mot marken är lite svår att se nerifrån men genom de andra ramarna är det fullt möjligt att beskåda basen.

Fotografen David Liittschwager använde en kub i olika miljöer för att belysa den mångfald av liv som passerar genom under en timme, om platsen inte är strikt kontrollerad och övervakad av människor var det ett enormt variationsrikt liv som passerade. Besprutad och nedbruten för att enbart lämpa sig till en sak, i hans fall ett majsfält var det endast sex olika tecken på liv, varav en var just majs. Savann, korallrev och regnskog bjöd på ett enorm biologisk mångfald.

Jag tycker det skulle vara väldigt intressant att se vilket liv och rörelser som passerar genom en kub under en timme på de förskolor som har byggt upp dessa. Dokumentera gärna en timme kub och dela med er av era upptäckter, är det ett majsfält eller en djungel?

#entimmekub

Vissa dagar

På tisdag är det en sådan dag, en viss dag, som kommer att ge förändringar. Hur det blir vet jag inte, bara att det blir annorlunda. Vad ska jag göra under hösten? De flesta dagar dyker upp och försvinner utan att man riktigt vet vad som hände den dagen, tisdag är inte en sådan dag, tisdag är en dag av möten för förändring. Men förväntan över dagar som man vet är lite annorlunda kan ställa till det också.

Men jag vet att tisdag är annorlunda, på vilket sätt vet jag inte, så varför fundera. Tids nog kommer tisdag och kommer att ta sig vidare till onsdag.

Onsdag, det är en annan dag. Annorlunda på sitt sätt…

Det handlar om perspektiv

Allt är väl relativt tänker jag, vilken position ser jag min omvärld ur. Det finns vissa konstanter som är svårare att bortse ifrån men många saker kan man välja att se på olika sätt. Sjukdomar och andra fruktansvärda saker kan man inte tänka sig förbi såklart, men det är inte det jag menar.

Menar inte att man ska tänka sig förbi saker heller. Men vissa saker är inte problem om man inte betraktar det som det. Ibland kan det bara vara att man behöver gå lite längre bort och se saker och ting på håll. Tyst betrakta, ge sig själv ett annat perspektiv, kanske har man stått för nära tidigare.

Viktigt att förflytta tanken, kunna se saker i en annan kontext. Hur sitter saker och ting ihop? Vad är min del i det hela, ibland är det svårt att se det själv, ibland är det svårt att se kedjan.

Man kan inte beskylla molnen för att skymma solen, för det hör ju liksom ihop. Solen är ju en aspekt av molnen för utan dess värme så skulle de inte finnas moln.

20140531_153545 (1)

Så det handlar alltså om perspektiv, befinna sig på en plats där man kan försöka få ett grepp på helheten. Men det går inte alltid att tänka så, det finns saker man inte behöver begripa, ibland behöver man bara promenera lite i solen och strunta i att det finns moln ibland, för det går att sjunga i regnet också.

 

Rebel with a cause

Kapitel LXXXVIII
”regulators!”

En rebell (ursprungligen av latinets rebellis, upprorisk, av bellum, krig) brukar beteckna en upprorsman eller militant aktivist som vänder sig mot den etablerade politiska eller kulturella ordningen. Ordet är belagt i svenskan i källor från 1635

Att vara rebell, sätta sig i motstånd för att förändra. Det behöver inte handla om en krigsförklaring utan lika mycket om att sätta sig i en tillhörighet med andra som vill samma sak. Det kan handla om att man anammar en subkultur med klädkoder och jargong, eller att man delar en passion.

När man sitter i ett rum och känner det, jäklar vad jag vill att det här ska bli bra. Man träffar vissa för första gången men man hör på en gång att viljan är densamma. Vi har helt olika utgångspunkter och erfarenheter men drivkraften att förändra något är lika viktigt för oss alla, förändra bilden som etsat sig fast.

Hos alla ser jag punkter där mina tankar rör sig i samma banor, vi bygger upp ett pussel där bitarna skapas av individerna men allt sitter samman, och det passar inte kartongen. Lådans omslag är blekt av solen och skavt i hörnet av tidens tand. Tejpen som håller ihop hörnen har börjat torka och flagnar.

Bitarna sitter samman, men de passar inte perfekt. De bjuder på motstånd, precis som ett pussel och en rebell ska göra.

Slänger lådans omslag, den gamla bilden går inte att bygga efter längre.

 

 

 

Vilken väg ska vi ta?

Kapitel LXXX
”follow that car!”

Läser om vägar till lärande i Pers blogg, hur navigerar vi igenom måsten, traditioner och det oförutsägbara? Vilka variabler tas i beaktande och vilka gör att vi förändrar oss, anpassar tanken till det som sker i rummet. Eller går det inte, vi stirrar på vägen, försöker värja oss mot tänkbara faror. Sitter där, händerna på ratten, blicken framåt. För vi vet ju vart vi ska, alla i bussen ska åt samma håll.

Där bakom oss hörs det prat, skratt och bråk. Det finns de som tittar ut genom fönstret, ser något spännande. Tänker mig att det är nog ganska vanligt att man känner sig som en busschaufför, alla måste ut och gå på toa samtidigt. Vi har vissa ställen som vi stannar på, spelar ingen roll om du behöver gå på toa, försök ändå. Måste fram, det är en resa som tar många år, och vi vet att alla inte kommer fram.

Det är lätt att bli dyster över resan, men jag tänker, visst, det är kanske ett effektivt sätt att frakta människor till en destination. Men det är lätt att stirra sig blind på målet, speciellt när man hela tiden får samtal som undrar om man är framme (i Finland har de redan varit framme för länge sedan)

– Vad det är för märke på bussen?
– Det är inte det riktigt det som är intressant?
– Men det är diesel i alla fall, mest ekonomiskt om du frågar mig.
– Gjorde jag inte…

Det är heller inte så roligt att resa om man bara följer bussen som är framför.

– Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt…
– Jamen, hur sjutton ska man resa då, alla ska ju dit bort…

Tror att en början är att prata med alla i bussen, lyssna på de idéer som finns. Hur kan vi koppla samman de olika förslagen så att de rör sig i stort sett åt samma håll. Lite struktur men ändå göra det möjligt att helt plötsligt vika av på den gamla landsvägen, stanna vid sjön. Plocka in nya impulser och intryck som ger oss bränsle på färden, för det handlar inte om diesel, det handlar om livet.

Så möts vi

Kapitel LXXVII
”we meet again, at last”

E18-1

Hur ska samtalstiden distribueras för att det ska räknas som ett samtal eller möte? Ibland känns det bara som att man sitter av tid under möten, börjar tänka på annat, mer utvecklande saker.

Möten för mötens skull är helt meningslöst, undrar hur många timmar man sitter av helt i onödan.

Man måste mötas

Hjärterum

Kapitel LXXII
”candygram for mongo”

Barnkalas idag, sex stycken barn som springer runt, uppspelta, de vet alla vad det innebär med kalas. Förväntningarna men även ovissheten om vad exakt som kommer att hända, förmodligen innebär det godis och fika.

I förskolan är det en lugn stund om man arbetar med fem-sex barn i en grupp. På ett kalas kan det vara ganska livat med en mindre grupp, eller vänta nu, det kan vara ganska livat på jobbet också i en mindre grupp. Det beror som alltid på vilka som ingår i gruppen, dynamiken. Men på ett kalas är den upptrissade stämningen svår att komma undan, man får lätt kalasöron, en temporär och lättare form av tinnitus.

Ljudnivå kopplat till glädje gör kanske att det är ibland svårt med kalaskänslan i en arbetssituation, men sedan är det ju inte meningen att det ska vara som kalas på jobbet, kul är något helt annat.

”Det går ju inte att ha någon verksamhet idag, det är alldeles för få barn”

Orden är min kollega som en dag då vattkoppor och magsjuka hade decimerat barnantalet ner till fyra på hennes avdelning. Min kollega är fantastisk på att fånga och lyssna in barngruppen. Men den här dagen gick det inte, de var helt enkelt för få barn. Impulserna och utbytet av tankar blev för isolerat, vi pratar om ettåringar. Dessa fantastiska människor som klart och tydligt visar vad de tycker är intressant och vad de struntar i. Vi skrattade lite åt det faktum att man kan ha för få barn i en verksamhet, nu var det ju inte så att min kollega inte hittade saker att göra ändå. Det finns alltid saker att göra, men vissa dagar är det färre på kalaset.

Men situationen får mig att inse att vi människor behöver varandra, det är som att Vi fungerar bättre så. Mänskligheten är byggd för att samarbeta, men vi måste få tid att se vägen och vår egen roll i det hela.

 

Viktigt för vem?

Kapitel LXV
”this is important”

En fråga som jag alltid tycker är väldigt intressant är vems perspektiv tar vi när vi väljer fokus. Vad är det som vi fäster blicken vid?

[getty src=”147206870?et=lpbG8jJPRbVXDMKbGquO-A&SeoLinks=on&sig=uoCPYaix1Q6FSiwZcu-Ogq5jITkiryg4myu4U-dia1Y=” width=”398″ height=”653″]

Som löven här ovan, varför inte trädet eller solen? Urvalet inom förskolan sker ofta med en viss tanke, ett mål eller riktning som vi siktar mot. Eller, väljer vi det som vi brukar välja, utan större eftertanke?

Barnens intresse är ibland lite eftersatt, inte med flit tror jag. Utan vi anpassar oss efter vad vi tror att barnen är kapabla till, inte kanske nödvändigtvis vad de visar nyfikenhet för. Idag ser vi allt mer hur deras yttre intressen från exempelvis populärkultur flyttar in i förskolan, så har det väl alltid varit antar jag men det känns som om det blir allt tydligare. Framförallt stora fenomen som har en väldigt komplex värld uppbyggd kring sig, tänker på Star Wars och det mer nutida Minecraft. Då jag själv är uppvuxen med Star Wars har jag under hela mitt liv haft en relation till karaktärerna, platserna och händelserna. Jag förstår vad barnen pratar om, hur karaktärerna förhåller sig till varandra. Har alltså inte satt mig in i världen efter att jag sett barnens intresse, utan våra intressen råkar sammanfalla.

Men det hörs väldigt tydligt när pedagoger eller barn inte vet vad berättelserna handlar om, när man exempelvis vill få det att handla om rymden. Visst utspelar det sig i rymden, men det är som att säga att man ska fokusera på Danmark när man läser Hamlet. Minns när jag i mellanstadiet skulle skriva en berättelse, jag använde mig av ”länge, länge sedan” i berättelsens inledning. Min lärare som utan tvekan inte sett Star Wars strök över ena ”länge” med rött och skrev att jag upprepade mig.

Han förstod inte att jag faktiskt upprepade mig med flit, det är viktigt att förstå, det är viktigt att lyssna.

Då spelar det ingen roll oavsett om man fokuserar på löven, trädet eller solen.

 

Men det går ju inte

Kapitel LII
”the blue wire?”

Kompetens, ett begrepp som är lite luddigt att ta i. Ibland är det väldigt konkret men vissa gånger mera flytande. När jag arbetade i en butik besatt jag en kompetens inom vissa områden, sedan hade jag kollegor som kompletterade detta. Vi visste vem som kunde vad, man skickade kunder till den som kunde hjälpa till bäst. Var man osäker försökte vi alltid lösa det tillsammans, det viktiga var att vi såg varandras kompetenser. Det var även så att jag fick ta vissa reklamationer, de där som var lite jobbiga, när man egentligen bara behövde stå och lyssna. Ibland kunde vi hjälpa till med problemet, ibland inte. Finns lagar för hur det ska fungera, vissa rättigheter man har som konsument men även som butik.

Det gör att jag idag är ganska bra på att själv reklamera saker om det är fel på dem eller de inte uppfyller det utlovade resultatet. Personligen tycker jag att det är en dum sak att säga att något fungerar om man är osäker, kompetensen kan se väldigt olika ut på samma butik. Det jag blev rekommenderad igår visade sig inte alls fungera och när jag skulle berätta det idag och lämna tillbaka varan så sa den jag pratade med, ”Men det går ju inte, du behöver en sån här”, och det var ju precis en sådan jag behövde visade det sig senare.

Men när man inte vet vad man behöver, när man är på förskolan, eller i skolan. Hur ser det ut då? Vad har jag för möjligheter att reklamera det jag får hålla på med, vem vänder sig en treåring till? Förhoppningsvis en som står och lyssnar, vet inte den så vänder den sig till någon annan människa i lokalen, barn eller personal. För det är ju det som är så bra med människor, vi kan se varandras kompetenser, om vi tittar och lyssnar. För det handlar inte om att serva kunder, det handlar om att bygga förtroende, se den andres behov.

”Kan jag hjälpa dig med någonting?”
”Nej, jag bara tittar”

Ibland måste man kanske fråga, även om ingen behöver hjälp just då vet den som fick frågan att du vill hjälpa till. Inom kort måste jag lämna tillbaka en annan sak som inte fungerade som utlovat, men nu är jag kompetent att berätta för andra som vill göra samma sak. För det är lite så jag ser på kompetens, dela med sig av sina erfarenheter och misstag, försöka bidra till de andra människorna.

Jag ser igenom

Kapitel XXXIX
”through the looking glass”

Tycker om människor som lever som de lär. De som exempelvis pratar om en transparent organisation och faktiskt gör sitt för att det ska vara så. Öppet för att dela med sig av erfarenheter och intryck. Öppet för att andra ska få se och säga sitt, komma med förslag. För när det handlar om förändringar så gäller det inte att hålla korten nära kroppen utan att lägga patiens tillsammans med andra, lösa problemen kollegialt.

Idag har jag träffat en sådan människa, eller kanske flera, men en vet jag i alla fall om. En människa med chefsposition i en stor kommun, och han har en praoelev med sig.

Vi vinner alla på att dela med oss av våra erfarenheter, dela med oss av vår Tid

Tack Tony